Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

En moders lott i livet

Kategori: Motherhood

Idag har jag känt mig som en urvriden disktrasa; lealös, sur, trött och hängig. Ungefär som de övriga dagarna den här veckan med andra ord... Jag skulle i stort sett vara helnöjd bara med att bli placerad vid ett fönster där jag säkerligen skulle kunna sitta och stirra rätt ut i grönskan hela dagen utan gnäll. Typ...
Jag ser liksom inte fram emot nånting. Jag vill inte göra nånting. Har ingen motivation till att ens ringa tillbaka på missade samtal. Jag är nöjd med att bara gå hemma och tjura över alla hushållssysslor som jag envisas med att känna mig så ensam om.
Kim undrar såklart vad det är med mig, jag brukar ju åtminstone vara liiite glad och lättsam mellan varven. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att det måste bero på höstens närmande. Jag blir alltid helkonstig då.
Jag känner mig liksom inte färdig med sommaren än, och det gör höst-ångesten ännu mer påtaglig. Jag är inte redo för mörker, tända ljus och varma kläder än! Jag vill fortsätta ha strand-häng, grillkvällar, lökringar under armarna och shorts på mig några veckor till. Men det verkar som att hösten har bestämt sig för att komma tidigt i år. *muttrar*
 
Den här sommaren har varit den absolut tråkigaste och mest händelselösa sommaren på eviga tider. Givetvis har den varit fantastisk och supermysig också, eftersom det är första sommaren med lillpluttis, men i övrigt har den varit urusel!
Jag hade så stora planer för sommaren. Vi skulle hitta på massor av skoj med barnen (ja, med Kelly framförallt. Kian är ju nöjd bara han får mat när han är hungrig.), jag skulle kanske till och med kunna ta en kväll på en uteservering med någon vän eftersom jag inte ammar, och njuta av massor med ljumma sommarkvällar. Jag hade många planer och massor av längtan och motivation. Men inte ett jävla öre till att uppfylla dem!! *gaah*
 
Att ha fått en halverad inkomst sedan jag blev mammaledig, medan Kim gick från arbetslös till arbetande med en innestående lön, har liksom inte gett särskilt goda förutsättningar till att göra någonting alls i sommar. Barnens gård, Astrid Lindgrens värld, Kalmar slott och uteserveringshänget har allt blivit inställt, och det har gjort den där jäkla semester-ångesten värre än någonsin! För man SKA ju hitta på så vansinnigt mycket på sommaren har någon rik jävel hittat på, annars är man meningslös och tråkig! 
 
Nej fy, det har verkligen inte varit den där perfekta sommaren som jag önskade. Och snart är den över. Vem vill hänga på stängda uteserveringar med tretton filtar och en frusen cider i näven under vinterhalvåret då? Jag bara undrar!!
 
Att överhuvudtaget känna såhär ger mig så dåligt samvete, för Kelly har verkligen inte lidit av att inte kunnat åka nånstans. Varför kan inte jag också vara en sån där tillfreds småbarnsmorsa som är genuint lycklig bara jag har mina barn och en härlig sambo? Varför ska jag vara tvungen att vara så jäkla egoistisk att jag mår dåligt över att inte kunna göra något för mig själv, bara tre månader in i småbarnslivet?! Jag skulle kunna se mig som en oduglig bebismorsa, men det tänker jag inte göra. 
Jag är en helt vanlig 26-åring med drömmar, intressen och en längtan efter fina kläder, dansgolv och resor, trots att jag har två härliga ungar som behöver mig. I mina ögon är DET normalt!
 
Ändå kommer det dåliga samvetet... En moders lott i livet helt enkelt...

Tjatmostern vs. gnällspiken. Och en surbulle.

Kategori: Barnen

Idag har varit en sådan dag som suger lite av musten ur en. En gnällig, tjatig och rastlös dag. För barnen... Värst är det när man ska försöka laga middag, och det lilla barnet börjar gorma lagom till att jag slängt i något köttigt i stekpannan. Att stå framför spisen bland stekos och fettstänk med en liten bebis hängande över armen är inte det ultimata tycker jag, så då är ett av de mindre roliga alternativen att låta bebben vara tjurig tills stekandet är över. Men tack vare några fantastiska uppfinningar - babysittern och nappen - somnade bebben när han tröttnat på att tjura och protestera, och jag kunde steka vidare i lugn och ro.
 
Familjens minsta gnällspik i sällskap av familjens största surbulle (jag)
 
Samtidigt, i en annan del av lägenheten, sitter en rastlös 6-åring och vill spela dator. Och vill spela dator. Och vill spela dator. Och vill spela... Jamen, ni förstår kanske hur tjatigt det är här hemma just nu? Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger nej och förklarar varför, det flyger liksom ut på andra sidan huvudet och koms inte ihåg i alla fall. Då blir morsan lätt en surbulle... *s*
Det, kära läsare, är varför jag varit extremt anti mot införandet av datorn i Kellys liv. För det eviga tjatet! Det är bara den sista tiden som jag ansett att det nog är dags att hon får börja spela litegrann någon gång ibland, när hon är ensam och uttråkad, för att hänga med sina klasskompisar när det vankas datoraktiviteter i skolan. Sisådär en till ett par gånger i veckan. Max. Jag är medveten om att datorspelandet kommer att accelerera förr eller senare, men tills dess finns det betydligt vettigare barn-aktiviteter att sysselsätta sig med. Lek till exempel... 
 
Nåväl, middagen blev färdig, och det som var kvar av barnens kväll ägnades åt sällskapsspel i köket. Kian försökte förgäves hinta om vart det matchande kortet fanns i Bamse-memoryt. Kelly vann såklart, i vanlig ordning. Hon är makalös på att minnas, den där tjejen!
 
Nu har jag svept ett par koppar kaffe och researchar för lite kommande tårtor. Tänkte tipsa om en vansinnigt god kycklingröra jag hade till dagens bakade potatis!
 
 
Kycklingröra - 2 Viktväktarportioner
2 grillade kycklingfiléer (ca 180 g)
3 msk matlagningsyoghurt (eller creme fraiche)
2 tsk lättmajonäs
salt, peppar och curry efter smak
 
Superenkelt och supergott! Variera kan man nog göra i det oändliga. Kan tänka mig att det vore supergott att byta ut curryn mot lite sweet chilisås också. Måste prova nästa gång! :)

Att vara kändis

Kategori: Motherhood

Det har varit mycket på schemat de senaste veckorna. Uppenbarligen så mycket att jag inte haft tid att uppdatera bloggen ens en gång. Fast mitt bloggande är inte längre vad det en gång varit, det märker ni som följt mig under lång tid. Det kanske inte är konstigt för den delen, jag har ju lite fler människor i mitt liv att lägga energi på nu. :)
 
Vi har dykt upp mycket i tidningen på sistone, blivit kändisar med andra ord! ;) I Östran o Nyheterna stoltserade vi med nykomlingen häromveckan och idag var vi med i Kalmarposten! 
 
 
Älskar bilden, men INTE stavfelet! KLAN? Vem fasen skulle döpa sin unge till Klan liksom? Tänk om någon stackare därute går omkring och tror att det finns någon i trakterna som heter Klan. Vilken miss! 
 
Han växer och växer, den där ungen. Faktiskt har han vuxit så mycket på sistone att vi fick panikefterlysa kläder i större storlekar. Min store Prince Charming minsann... Tänk att det får plats så mycket kärlek i ett mammahjärta! Att man ger sitt barn all kärlek man har, för att sedan få DUBBELT så mycket kärlek när det kommer ett nytt litet barn. Jag har verkligen världens finaste ungar, jag kunde inte vara lyckligare! Titta bara på dem! 
 
 
De är ju så lika också! Märkligt egentligen, eftersom Kelly är vansinnigt lik sin pappa medan Kian är otroligt lik Kim. Men, något borde de ju fått från mig eftersom de ändå lyckas vara sådär lika. :) Mina små fotomodeller!

Att vara mammaLEDIG

Kategori: Motherhood

Javisst, det där ordet LEDIG i samband med att vara hemma med liten bebis, måste varit en man som kommit på. 
 
Vi har världens snällaste bebis! Han skriker i stort sett bara när han är hungrig. Han har hittills sluppit magont och sover numera långa intervaller om nätterna. Han kräver att få mat ungefär en gång före klockan sex, och därefter anser ju jag att det inte är natt längre. Vanligtvis äter han någon gång därefter också för att sedan sova ännu en stund. Det innebär ju alltså att vi faktiskt kan lyckas få sovmorgon ända till nio-tiden om vi har tur. Och det innebär ju, enligt mig, att vi är jäkligt lyckligt lottade!
 
Detta instämmer givetvis inte min kära sambo i, eftersom hans så välbehövliga skönhetssömn blir lidande när han tvingas resa sig ur sängen för att stoppa i nappen sisådär en till två gånger per dygn. Att jag då förmodligen varit uppe det fyrdubbla antalet gånger åtminstone under natten försvaras givetvis med att jag minsann inte jobbar om dagarna! Nej, jag är ju mammaledig. Så varför ska jag gnälla över lite förlorad skönhetssömn? Vem behöver sova när man är mammaledig liksom? Det kan man ju göra hela dagarna, medan bebisen sover. För då finns det inga andra sysslor att ta tag i. Tvätten tvättar sig självt, disken hoppas på egen hand in i diskmaskinen, kylen fylls på automatiskt när matvarorna sinar. Och Kelly är helt och hållet självgående utan minsta krav på tillsyn. Jajjemen, vi har tur vi mammalediga mammor, som kan sova hela dagarna. Så vi ska inte gnälla när djupsömnen blir avbruten då och då. ;)
 
Tro mig, jag gnäller verkligen inte. Kelly var helt klart en jobbigare bebis och jag spenderade de flesta nätterna framför Magnum på teven med en gnällig, skrikande och vaken unge i famnen. Jag lever just nu i himmelriket och önskar verkligen att Kim kunde känna detsamma! Men, har man inga tidigare erfarenheter av mer krävande bebisar så är det ju faktiskt omöjligt att veta bättre.
 
Min forna nattkompis.
 
I morse var vi för övrigt inne i Kalmar och fotograferade hela familjen till tidningen. Jag lägger ansvaret att informera om när bilden dyker upp, i min omgivnings händer eftersom vi inte prenumererar på någon tidning själva. ;) Vore ju himla trist att missa ju! 
 
Dags att återgå till mammaledigheten. Kim jobbar kväll den här veckan och jag är lämnad åt att sköta kvällsrutinerna på egen hand. Just nu sover båda underbaringarna, något som är föga vanligt här hemma vid den här tiden på kvällen. Jag gissar på en relativt vaken natt framöver...
 
Två yrvakna gullhönor framför Scooby Doo härom morgonen

Livets små mirakel

Kategori: Motherhood

Nu har vi äntligen börjat landa i det här med att ha en ny familjemedlem! Till och med katterna verkar ha vant sig. Dagen då vi kom hem traskade våra kära hårbollar in genom dörren som vanligt, lyckligt ovetandes om vad som dolde sig under en filt i soffan. Så när denna lilla filt gav ifrån sig konstiga läten och började skrika, bokstavligt talat flög de ut genom dörren igen. Hahah!
 
Nåja, jag kan passa på att presentera Kian, en tuttfixerad, bestämd och otroligt härlig liten kille med hullet på rätta stället.
 
 
De första dagarna hemma var förstås inte alls som jag tänkt mig. Allt kändes mest tungt och jobbigt, och att pussla ihop en rörig tillvaro med en totalt uppochnervänd mammavecka (Kelly spenderade mesta delen av veckan hemma hos mina föräldrar), amning, sömnbrist, amning, dåligt samvete för den bristande uppmärksamheten mot Kelly, amning och lite mera amning visade sig bli en smula svårare än jag trott.
Den där självklara visionen att låta Kelly vara med så mycket som möjligt för att göra omställningen lite lättare för henne var inte alls så självklar när verkligheten sattes in. Men att låta henne sitta och gosa med sin efterlängtade lillebror när han äntligen somnat efter en av tidernas tuffaste nätter kändes liksom inte så aktuellt när man äntligen såg en chans att få dricka kaffe och andas några minuter...
 
Och hur stolt och glad hon än må vara över att ha blivit storasyster, så har hon det jättejobbigt också. Minsta obetydliga sak får henne att bryta ihop, och kompisarna förstår förstås ingenting när hon plötsligt springer gråtandes iväg när de råkat föra lite för mycket liv. Trotsen har dessutom fått ett helt nytt ansikte och nu är det dålig attityd, allmän vägran och tjurigheter som gäller. All mat är plötsligt helt oätlig, det vi ber henne om kan vi göra själva tycker hon och öronens funktion är satt ur balans; man kan upprepa en och samma sak flera gånger om utan att få en reaktion. 
Jag VET ju att det kommer gå över, men det har inte gjort de sista få dagarna som var kvar av mammaveckan särskilt roliga. Jag har så dåligt samvete över att inte kunnat ge henne någon uppmärksamhet när jag så tydligt märker att hon behöver den! Samtidigt måste jag få lägga mycket tid på nytillskottet för att lära känna honom och hans behov och därmed kunna anpassa mig till de nya rutiner som han kräver. Först då kan jag lägga ihop den pusselbiten med de andra i mitt livspussel.
 
Jag ser såklart Kellys vecka hos sin pappa som en avlastning och en välbehövlig paus för Kelly där hon kan få den uppmärksamhet som hon är van vid. Men samtidigt så kommer det förmodligen att ta mycket längre tid för Kelly att vänja sig vid vår nya familjesituation än för ett barn som bor med sina föräldrar på heltid. Det finns positiva och negativa sidor med allt...
 
Jag tror i alla fall att amningen börjar falla på plats nu. Jag hade jätteproblem med den när Kelly var liten och gav upp efter ett par veckors sömnlösa, skrikiga nätter med insikten att hon helt enkelt inte blev mätt. Därför har jag varit extra nervös för att det ska strula lika mycket den här gången såklart! Men jag har laddat upp med salvor, amningsnappar, kunskap och rådgivning för att klara av det. Och jag har verkligen trotsat den enorma smärtan ett par såriga, nötta bröstvårtor skapar. Att pierca bröstvårtan var en smärtfri barnlek i jämförelse (lugn, jag plockade ut den för längesen, man kan ju inte stoppa in smycken i munnen på en bebis heller!), det här kan mer liknas vid att såga av dem med en slö matkniv...
Vi fick åka in på en extra viktkontroll igår eftersom han gått ner lite för mycket i vikt på för kort tid. Trodde såklart att det var dags för amnings-strul igen, men efter att ha blivit ordinerad att ge tillägg en gång om dagen utöver amningen i ett par dagar så hade han börjat gå upp igen och vi blev överlämnade till BVC i Mönsterås. Yeey! :)
'
Hur som helst. Jag tänker inte dra någon utförlig berättelse om förlossningen, men jag kan tala om att den här förlossningen var betydligt mer smärtsam och jobbig än Kellys trots att den varken tog längre tid eller orsakade så mycket besvär efteråt. Med Kelly fick jag strutta runt med kateter i flera dagar, jag förlorade mycket blod och fick feber och ett superlågt blodvärde. 
Med tanke på att Kian vägde nästan 1,5 kilo mer än Kelly när han föddes så slapp jag allt det här. Jag förlorade lagom mycket blod, behövde bara sys några stygn här och där och kunde kissa på egen hand direkt efteråt.
 
Vi skulle ringa förlossningen för igångsättning på onsdagen. På tisdagen låg jag med värkar till och från hela dagen, tills de var så jobbiga att vi valde att åka in på kvällen. Runt kl 21 konstaterades att vi skulle få träffa vår efterlängtade lilla bebis, och efter ett långt, smärtsamt bad och ytterligare några smärtsamma, lustgashöga timmar kom han ut. Klockan 2.46 var det färdigt, och jag fick upp en väldigt blå liten kille på bröstet. Han fastnade halvvägs ute mellan två krystvärkar men klarade sig utan att bli dålig. Han återfick färgen ganska snabbt och var ett riktigt litet kraftpaket från början.
 
Det där med att föda barn är sannerligen ett av livets små mirakel. Det allra bästa av dem! Helt oslagbart hur ont det än må göra...
 
Här kommer lite bilder!
 
Finaste Mors dags-kortet!
 
Fina storasyster på BB
 
Fina Kian i det fina babynestet vi fick ta över från Klara och Per!

Jamen det var väl på tiden?!

Kategori: Allmänt

Igångsättning planerad och inbokad. Nämen varför inte passa på att komma ut på eget bevåg, tyckte tidernas finaste bebis och satte morsan i arbete en hel dag och en halv natt. Klockan 2.46 kom han ut efter mycket lidande. 55 cm lång och 4920 g tung. Ingen man bråkar med alltså. ;-)
Välkommen till livet, älskade lillebror med  de goaste kinderna!  <3
 
 

Att freestyla ihop en prinsessa, en sjöjungfru och en hög zombies i molnslottet

Kategori: Motherhood

När Kelly ska sova om kvällarna läser vi nästan alltid böcker. Hon gillar det, jag gillar det. En win-win-situation så att säga. Och så sägs det ju att barn som växer upp med sagoläsning i hemmet blir mer intresserade av läsning och böcker när de blir äldre. Och det är ju bra! Jag vet ju inte av erfarenhet om det stämmer, men det skadar verkligen inte att prova! Jag menar, någon forskning måste det väl ändå finnas bakom ett sådant uttalande på universitetet? 
 
Hur som helst. Vissa kvällar, som ikväll, hinner klockan bli lite väl mycket för att vi ska kunna sitta helt lugnt och läsa en bok innan det är dags att pussas och kramas godnatt. Då har vi fiffigt nog flera alternativ att välja mellan:
1. Det vanligaste är ryggkliandet, det klassiska barn-på-mage-medan-förälder-stryker-med-lätta-fingrar-över-ryggen.
2. Massagesagan. Jag lärde mig en söt liten massagesaga under en praktikperiod på mellanstadiet i Ålem om skinande solar som försvinner bakom stora moln och katter som klättrar och klöser i träd. Hemskt bra och tämligen uppskattat om än något uttjatad.
3. Massagesaga freestyle. Detta är en lite mer vågad och krävande variant av den ursprungliga massagesagan som kräver både fantasi och hjärnkapacitet. För inte nog med att du ska berätta en saga och massera samtidigt - du ska under tiden hitta på en sprillans ny och oberättad saga! Inte sällan får du direktiv från barnet om vad sagan ska innehålla, vilket kräver ännu mer av din fantasiförmåga. Kan bli hur spännande som helst. Eller ett rent magplask.
 
Ikväll blev det alternativ nummer 3, med följande direktiv: den ska handla om en prinsessa och en prins och en sjöjungfru och Barbie med Vingar i ett slott uppe bland molnen där dom träffar alla sina vänner.
Jahaja. Jag masserade lite halvhjärtat medan hjärnan gick på högvarv för att pussla ihop dessa direktiv. Och när sagan var slut och jag nöjt konstaterade att jag lyckats få med alla önskemål, då hade hon ju egentligen också velat att den skulle handla om en skattjakt och zombies på slottet också. Aldrig är man då tillräcklig...
 
Bara en av många konstiga kombinationer i ett barns fantasi...
 
 
Och som en liten parentes... Äh, vem försöker jag lura? Det allra häftigaste den här veckan kommer ändå vara att vår familj på tre kommer att bli fyra! Om bara några dagar kommer vi utan tvekan att ha vår bebis på andra sidan magen. Jag kan knappt vänta! *glädjeskutt*
Självklart hoppas jag ju på att hinnsvepning nummer 2 som gavs på förlossningen idag, ska göra underverk och lura igång förlossningen på egen hand. Men precis som Lottas på Bråkmakargatans pappa sa; tålamodet är en människas bästa vän! ;)

Att inte orka med det viktigaste i livet

Kategori: Motherhood

Gravidstatus: 40+6
 
Ja, så ligger det faktiskt till. En hel vecka har jag gått över tiden idag och inte en enda liten förvarning om att något borde vara på gång snart. Jag har väl sannolikt gillat läget, och idag åkte Kelly till sin pappa dessutom. Det innebär att vi nu i en vecka framöver slipper härja med barnvakt om vi behöver akut-åka till förlossningen mitt i natten eller något liknande...
De senaste dagarna har min energinivå dock legat på minimum, jag har knappt orkat vara mamma för att vara ärlig. Jag har varit en sån där tråkig morsa jag alltid försöker undvika att vara annars; lättirriterad, lat och med ett tålamod som knappt existerat. Det känns faktiskt inget vidare...
 
 
Och inte har det känts bättre med alla konflikter  mellan Kelly och hennes kompisar här på gatan. Det GÅR bara inte att leka tre tjejer samtidigt! Det slutar allt som oftast med tjurigheter, glåpord och utfrysning. Och jag har jättesvårt att hantera det när Kelly kommer in och är ledsen varenda jäkla dag.
I jobbet som lärare vet jag hur jag ska göra, och det är en vardagssyssla att lösa konflikter mellan diverse barngrupperingar. Men när det egna barnet är inblandat blir allt så jäkla svårt. Jag vill ju inte heller ta parti för Kelly varenda gång hon kommer in och är ledsen för att kompisarna bett henne gå och stuckit sin väg. Jag vet nämligen att även hon är en liten tjurskalle som alltid vill ha sin vilja igenom och som försöker manipulera sina kompisar till dåligt samvete, men ändå... Två och två leker de jättebra tillsammans, oavsett sammansättning, men så fort en tredje part kommer in börjar tjurigheterna och konflikterna. Jag skulle verkligen, verkligen både vilja och behöva gå en extra kurs i konflikthantering för att orka med att leka fredsmäklare!
 
Överlag har det varit en rätt tuff vecka med andra ord. Att vara mamma är ju det viktigaste och bästa jobbet i världen, och för att kunna fortsätta vara en så bra sådan som möjligt behöver bebis komma ut nu! Inte för att en trött, ammande, nyförlöst mamma kanske har så värst mycket mer energi... *s*
I nuläget ligger han där inne och hickar förnöjt, säkerligen utan minsta lilla plan på att komma ut den närmsta veckan heller... På tisdag tänker jag åtminstone försöka få en hinnsvepning av barnmorskan!
 
Idag ville jag dock hitta på något roligt med lilla hjärtat, som omväxling, innan hon åker iväg i en vecka. Så efter frukost tog jag och Kim med henne till Nynäs på minigolf- och kulglasspremiär. Värdefullt och urmysigt!
 
 
 
Nu tänker jag bädda ner mig i sängen och hålla tummarna för att jag får vakna upp med värkar. Man får aldrig tappa hoppet, så att säga... ;)

Dansa samba med tomtefar!

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: v 39+0 och jäkligt trött på att vagga omkring med en mage i storlek Tomtefar.
Dagens krämpa: Huvudvärk.
 
Idag är det exakt 6 dagar kvar tills bebis är beräknad att komma ut. 6 dagar... Jag kan känna av den där frustrationen över att inte kunna bestämma när och hur det kommer att sätta igång. Helst skulle jag velat åka in redan idag men bebis verkar ha andra planer. Typiskt... Jag som laddade igår med både buskplantering (där grävande av stort hål i gräsmattan och bakåtkullerbytta ingick), en cykeltur, godis och hallonbladste (som tydligen ska hjälpa till vid slutet av graviditeten). Allt i onödan!
Kelly åkte dessutom till sin pappa igår, vilket innebär att lillebror har en hel vecka på sig att komma utan att vi behöver härja med barnpassning och dåligt samvete över en "spilld" mammavecka. För helst av allt vill jag ju slippa ligga på bb när vi har Kelly hemma. Såklart! Men här räknas inte min vilja ett endaste dugg. Om bebis trivs där inne, lär han stanna kvar ett tag till.
 
Men, eftersom det alltid finns en positiv sida av allt så har jag ju fått ännu en dag att färdigställa mina ofärdiga sysslor på. Skolarbeten till exempel. Som jag älskar att sitta inomhus en solig dag och skriva skolarbeten! *s*
 
Kelly börjar förskoleklass till hösten. I fredags fick vi hem papper med information om föräldramöte och en bifogad klasslista. Ångesten satte sig som en klump i halsen. Jösses vad stor hon börjar bli! Att min lilla räka med glittriga prinsessklänningar och balettmoves i tid och otid ska börja förskoleklass känns helt overkligt!
 
Nu är det väl bäst att jag sätter igång med skrivandet för sedan tänker jag prova Samba-metoden för att sätta fart på bebisens ankomst. För höftrörelser ska väl vara bra för att mjuka upp bäckenet har jag hört? Att få tag i en fjäderdräkt i Tomtefar-storlek kan dock innebära vissa problem men vafasen, mjukisbyxor och ett nästan urvuxet mammalinne borde väl duga?!