Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Jamen det var väl på tiden?!

Kategori: Allmänt

Igångsättning planerad och inbokad. Nämen varför inte passa på att komma ut på eget bevåg, tyckte tidernas finaste bebis och satte morsan i arbete en hel dag och en halv natt. Klockan 2.46 kom han ut efter mycket lidande. 55 cm lång och 4920 g tung. Ingen man bråkar med alltså. ;-)
Välkommen till livet, älskade lillebror med  de goaste kinderna!  <3
 
 

Överburenhetskontroll

Kategori: Graviditet

Tjohoo, nu är det dags för överburenhetskontroll! Jag håller alla mina tummar och tår för att de råkar ta hål på en hinna eller nåt så bebisen råkar halka ut innan vi åker hem. :-)

Det blir nog en schemalagd förlossning helt enkelt

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: v. 41+6, idag exakt 14 dagar över tiden...
 
Jag vet inte om man kan kalla det en bedrift att lyckas gå såhär många dagar över tiden, eller om man bara ska kalla det otur? För mig känns det här allt annat än tursamt i alla fall.
Jag är trött på att vara någon som folk stirrar på med en äcklad min, som om de aldrig sett något så groteskt innan.
Trött på att vara såhär stor och otymplig.
Jag är trött på att ha ont utan att något händer.
Trött på att inte kunna sova för de envist domnande händerna eller att promenera utan att kvida av smärta.
Jag är också jäkligt trött på att inte kunna planera mina dagar. För i ärlighetens namn så hoppas man väl varenda kväll när man går och lägger sig att man äntligen ska få vakna upp och veta att nu är det dags. På riktigt!
Jag är trött på att inte ha några kläder som passar. Till och med mammakläderna börjar bli för små, och de jag fortfarande får på mig är så slitna att det nu har gått hål i de flesta av plaggen...
 
Kortfattat så är jag väldigt trött på att vara gravid överhuvudtaget. Och just idag är en sådan dag då jag bara känner att nej, det här var ta-mig-tusan den sista gången i mitt liv som jag befinner mig i det här tillståndet. Och det är ju en hemskt otrevlig tanke, jag som gott och väl kan tänka mig en till!
 
Jag känner mig otroligt besviken på min kropp som inte verkar lyckas med att sätta sig i förlossningsstadiet själv, trots alla förkänningar. De senaste dagarna har jag ringt förlossningen två gånger för att rådfråga. För bara ett par dagar sedan fick jag en ordentlig teckningsblödning  i samband med envisa menssmärtor och kände att "jamen nu MÅSTE det väl ändå vara dags snart?!" Det verkade barnmorskan på förlossningen också tro, men tji fick vi! Det var bara ännu ett lurendrejeri från min kropp tydligen...
Idag har jag i alla fall ringt förlossningen igen, för att boka in en tid för överburenhetskontroll i morgon. Klockan 8.30 ska vi vara där för att kolla läget med min omedgörliga bebis. Han lär väl fyra av ett strålande leende åt oss under ultraljudet, tätt följt av ett litet, triumferande långfinger. Som ett litet hån till sina otåliga föräldrar... 
 
Jag kan tycka lite synd om Kim också, som missar hela den spännande, plötsliga och chockartade förlossningsstarten som kommer när man minst anar det. Han kommer inte bli väckt mitt i natten av en flåsande flickvän som konstaterar att NU ÄLSKLING ÄR DET DAGS! Nej här ska vi istället behöva schemalägga förlossningen. Få tid och plats för när bebisen tittar ut. Hinna fixa barnvakt i tid och styra upp allt annat nödvändigt runtomkring.
Visst låter det hemskt smidigt, det där med igångsättning?! Men nej, det är bland det sista jag vill. Jag vill att min kropp ska kunna sköta det här själv, som den gjorde då Kelly föddes!
Det är allt bra synd att man inte får bestämma sådana saker själv tycker jag...
 
Jag må vara en gnällspik idag, men jag känner faktiskt att jag har all rätt i världen att känna mig såhär uppgiven och besviken. Punkt.

Romantisk snabbmat och korkade karljävlar

Kategori: Allmänt

Idag har jag totalvägrat att göra något som helst ointressant. Som att laga mat till exempel. Jag strejkade så hårt att jag inte ens bryggde kaffe i morse. Istället åkte vi till grannens resturang och åt en flödig frukostbuffe. 
Och när jag står och häller upp lite välbehövligt kaffe i min ensamhet, ropar en, för mig, okänd karl ifrån ett bord i närheten. 
- Du tjejen med kaffet! Har du TVÅ ungar där inne eller?!  
 
Jajjamen, precis så säger han, varpå han skrockar tillsammans med sina kompisar. Jag blir ställd, sårad, förbannad och förnärmad, men försvarar mig bara med att tala om att jag har gått två veckor över tiden. Sedan hör jag hur han han fortsätter skrocka lite tystare;
- Tjejen med kaffet? Det hade ju räckt om jag sagt tjejen med MAGEN. Höhöhö...
 
Ursäkta om jag låter lite torr nu, men när blev det okej att vräka ur sig kränkande kommentarer till okända människor?! Lustigt nog är det till 99% bara karlar som tycker att de har rätt till dessa handlingar, utan minsta tanke på att det kan såra. Jag har tidigare skrattat och skojat bort såna här kommentarer (de har haglat rätt tätt under andra halvan av graviditeten så att säga), men just idag var jag deppig, trött och allt annat än på humör för att bli skrattad åt... Korkade karljävlar!
 
Nåja. Sedan satt jag ett par timmar och tjurade som en stor, svettig  valross i min solstol. Ända tills jag tyckte det skulle vara på sin plats med lite kvalitetstid. Därmed tog jag Kim i armen, åkte och köpte pizza och tog bilen ut till Oknö. Romantisk snabbmat i solnedgången så att säga. Värdefullt! 
 
 
Nu ska jag bädda ner mig och ladda för en härlig lördag! Go'kväll.
 

Precis som jag trodde

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: v. 41+3
 
Jag hoppades och hoppades på att jag skulle vara en av de 50% som hinnsvepningen skulle fungera på, men som jag trodde så tillhörde jag den andra mindre lyckliga skaran... Typiskt! 
 
Jag bad min pappa utöva lite zonterapi på mig igår och därefter har jag fått en hel del sammandragningar i alla fall. Igår kväll var de så pass kraftiga och smärtsamma att jag (ännu en gång) misstänkte att något borde vara på gång,  och inatt har jag vaknat en till flera gånger i timmen av dessa mindre sköna sammandragningar.  
Jag vill ju tro att vanliga, odugliga sammandragningar inte kommer i så stor utsträckning såhär sent i graviditeten, och särskilt inte eftersom livmoderhalsen redan utplånats och öppnat upp sig ett par centimeter. Fast jag har ju haft fel så många gånger innan så jag vågar knappt hålla tummarna. Men om de fortsätter likadant idag ringer jag faktiskt och rådfrågar förlossningen.
 
Om inget händer så tänker jag åtminstone njuta av sol, grillat och bra musik!  :-)

Hinnsvepning

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: v. 41+1 och tröttare än någonsin.
 
Idag har jag varit på besök hos barnmorskan. Åh vad jag hoppades på att jag skulle slippa åka på det här besöket. Man planerar ju inte för att gå över såhär länge, man vill ju liksom "hålla tiden". Fast å andra sidan, jag som aldrig någonsin lyckas hålla tiden annars hade blivit väldigt förvånad om jag hade fått bebisen enligt tidsschemat. *s*
 
Hur som helst, blodtrycket var fint, jag fortsätter växa om magen (det vittnar för övrigt den enorma mängden tillkomna bristningar på min stackars sprickfärdiga mage om) och bebisen mår bra där inne (what a surprise liksom, han som trivs så bra att han planerar att bo där för alltid). Jag bad även om att få en hinnsvepning
 
Resultat av detta:
Bm sa att livmodertappen är så pass öppen att det får plats två fingrar utan problem. Både den yttre och inre modermunnen verkade vara öppen och livmodertappen har redan utplånats mellan 25-30%. Tappen var väldigt mjuk och elastisk vilket tydligen ska vara ett bra tecken. Hon kände till och med bebisens huvud genom hinnorna! *imponerad*
Därför hoppas jag nu innerligt på att hinnsvepningen ska fungera och att jag tillhör en av de 50% som en sådan svepning hjälper på. Jag har åtminstone fått mycket sammandragningar sedan vi var där, fast det kan ju lika väl vara bluff. ;)
Nåja, upp till 48 timmar kan det tydligen ta innan det ger resultat så jag får väl passa på att vila upp mig ifall att något händer. Idag är jag nämligen tröttare än någonsin och skulle nog kunnat ligga nerbäddad i sängen och bara sova hela dagen...
 
Mina förberedelser inför två veckors grupparbeten är nu klara och jag tänkte passa på att pyssla ihop 6 marsipanrosor med blad till min kära vän Lindas mammas bröllopstårta i helgen. Lite lagom pyssel för en höggravid, trött morsa tycker jag... ;)
 
Njut av regnet, för snart kommer solen igen!

Dude what happened?!

Kategori: Allmänt

Dagens upptäckt: Mina "nya" fötter.
 
 
Nu verkar det som att magen har svällt upp till maxstorlek,   för den fortsatta vätskesamlingen har gått över i fötterna. Mina annars så knotiga, långsmala fötter har fått en total makeover och ser numera ut som  två knubbiga limpor med tår. 
 
Fast jag antar att jag ska vara tacksam för att det kommer så pass sent i graviditeten. För med min totala vägran av foppatofflor i publika sammanhang hade det blivit en smula problematiskt. Några andra skor får jag nämligen inte på mig just nu... *s*

Som att driva runt på en flotte i Stilla Havet

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: BF och inte en endaste liten värk.
Dagens krämpa: Hela livet.
 
Okej. Jag ger upp! Jag fattar vinken. Det kommer inte att komma någon bebis i tid. I tid för vad egentligen? Men jag vill verkligen inte gå över tiden!
Det är väl egentligen inte hela världen att gå över tiden, det har jag blivit intalad. "Den kommer när den kommer" och "tänk inte på det bara, så ska du se att den kommer!" är kommentarer som blivit alldeles för väl användna i min omgivning den senaste tiden. De där kommentarerna gör mig galen! Som min kära mamma sa, att om jag inte hade känt ett dugg så hade jag säkert inte blivit SÅHÄR frustrerad. Bara otålig...
 
Men, den senaste veckan har jag vid flera tillfällen haft så ont under lång tid att jag varit nästan säker på att vi ska få åka in. Igår till exempel, travade jag runt på köpingen med värkar i säkert en och en halv timme tills jag inte orkade trava längre. Jag ville hem och packa för att NU! Nu måste det väl ändå vara dags?! Vi satte oss i bilen, åkte hem och... inte en jävla värk till på hela dagen och natten! Jag sitter fortfarande här utan värkar och med ett så surmulet moln över huvudet att hälften vore nog... *fnyser*
Då kanske man kan tro att det nog är dags närsomhelst, att den där pausen bara var lureri för hjärnan! Men då ska jag tala om att detta scenario har upprepats flera gånger den gångna veckan. För en vecka sedan till exempel, kunde jag inte sova ordentligt på hela natten för att jag hade så vansinnigt ont av sammandragningar och molvärk. Dagen efter; nada! Ingen bebis.
Och på valborgsmässoafton hade jag lika ont, men inte kom det någon förlossning ur det onda då heller! Det är precis som att det jobbar och jobbar men att kroppen inte vill låta det fortsätta fullt ut. Det är som att driva runt på en flotte i Stilla Havet och inte kunna ta sig någonstans. Man hoppas och hoppas på att hitta land, och när man tror att man skymtar något vid horisonten, ja då är det bara en synvilla! Nej, jag ger upp helt enkelt.
 
De senaste månaderna har jag otaliga gånger fått höra att jag är så otroligt enormt JÄTTESTOR att det ser ut som att jag antingen ska;
1. Föda femlingar.
2. Föda med detsamma (dessa kommentarer regnade över mig redan i v. 30).
 
Och när till och med barnmorskan tycker att det vore lite onödigt att gå över tiden för att bebisen är så pass stor där inne, ja då blir det såklart ännu mindre lockande att behöva gå över tiden i en vecka. 
Följande scenarion går på repeat i mitt huvud och skrämmer slag på mig;
 
Scenario 1.
Livmodern jobbar och jobbar och faktum är att all värk och smärta betyder att jag håller på och öppna upp mig. När jag väl kommer underfund med att det är riktiga värkar jag har så är det försent. Bebisen föds i bilen på väg in till bb. Om vi ens hinner ut till bilen. (Detta scenario kommer förmodligen ifrån upprepade berättelser från flera olika håll där nyligen födda bebisar fötts innan barnmorskorna ens hunnit få på sig handskarna...)
 
Scenario 2.
Jag har blivit lurad av min kropp så många gånger att jag inte kommer att ta det på allvar när förlossningen väl är igång. Detta resulterar i ovanstående drama.
 
Scenario 3.
Jag går över tiden så länge att bebisen blir gigantisk. Detta resulterar i att bebisen fastnar och inte kommer ut. Enda utväg är ett akut kejsarsnitt. Alternativt att hela jag går sönder och att bebisen blir skadad för livet.
 
 
Idag kommer Kelly hem dessutom. Jag har saknat henne så mycket i ett par dagar nu att mitt hjärta håller på att gå sönder. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om bebisen bestämmer sig för att korta ner min efterlängtade mammavecka till minimum och att vi får spendera halvan veckan på bb istället för tillsammans med Kelly. Vi har inga som helst bekymmer med barnvakt om så skulle vara men antingen så får hon;
 
1. Åka hem till sin pappa igen så fort som hon kommit hit.
2. Vara hos mina föräldrar tills vi kommer hem från bb.
 
Men om det sistnämnda alternativet blir aktuellt och om vi skulle bli tvungna att åka in lite snabbt och akut på natten, så finns en överhängande risk att bebisen hinner anlända till världen innan barnvakterna ens hunnit hit. Min familj är inte känd för att vara hurtiga och komma i tid direkt. *säger det med kärlek*
 
Nej, min avslappnande, välkomnande, passande föda-barn-vecka har nu passerat. Har inte bebis velat komma ut än så behöver han inte göra det den närmsta veckan heller! *skitsur*

Att inte vara som de andra

Kategori: Graviditet

 
 
Ska man tro merparten av alla gravida tjejer så är en graviditet det härligaste man kan gå igenom! Denna mysiga lilla skapelse som ligger där inne i magen och fladdrar runt så att det kittlar i hela magen. Den strålande huden och det tjocka, glansiga håret. Det är helt enkelt så underbart att vara gravid att man skulle kunna vara det jämt!
 
Men vänta nu, allt det andra då? Ben och fötter som svullnar så till den milda grad att ett par gummistövlar i storlek större är omöjliga att få på sig. Och vart tog anelknölarna vägen?! Åderbråcken som tenderar att dra fram som en smitta på benen som en gång varit rätt snygga. Och bristningarna ska vi inte tala om. Magen har nog aldrig sett så mönstrad ut! 
Och hur charmigt är det att behöva sova middag i tid och otid, bara för att tröttheten sköljer över en som om man vore närmare 90 år... Den envisa nästäppan orsakar sömnbrist hos våra kära blivande pappor, bara för att man numera snarkar högre än en vuxen karl med polypbesvär.
Och halsbrännan sen! Den där mysiga känslan av att hela strupen håller på att brinna upp samtidigt som ett överväldigande illamående dyker upp från ingenstans.
Och sist men inte minst, humöret! Den lugnaste av de lugna beter sig plötsligt som en rabiessmittad vrålapa och lyckas skrämma skiten ur vem som helst.
 
 
Nej, gravid i all ära, men jag tillhör inte trivselskaran. Nackdelarna övervinner fördelarna men är helt klart ett nödvändigt ont för att få uppleva det häftigaste i världen. Om man har turen att bära på en punktlig krabat förstås. Fast vad har jag att gnälla över, min tidsoptimism har uppenbarligen gått i generna, och det är ju ändå hela två dagar kvar till BF... ;)

Och så kom Valborg

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: Ingen bebis så långt ögat kan nå.
Dagens krämpa: Domnande händer.
 
Amen okej, lite positivt är det väl ändå, att bebben inte velat komma ut inatt heller. Det är ju Valborgsmässoafton idag! Även att det är en blåsig och kall sådan... Och för den delen så låter det mycket somrigare att vara född i Maj än i April. *positivt tänkande*
Mina kära päron ska vara barnvakt åt Kelly idag och givetvis passar vi ju på att fira Valborg med dem! Grillat (om inte grillen blåser bort dessförinnan), smarriga efterrätter, Kelly-mys och den traditionella elden känns ju som rätt okej alternativ till att ligga på förlossningen och föda barn just idag. :)
 
Tar min andra kopp hallonbladste, vevar ihop en majsenapudding (som visserligen inte låter särskilt gott, men som med alla svordomar i världen är en av de godare och mest nostalgiska efterrätter jag vet!) och ger mig ut i blåsten bland växter, planteringsjord och vattenkannor. 
 
Ha en härlig Valborgsmässoafton, för nuu firar vi in våren på riktigt! :)

Dansa samba med tomtefar!

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: v 39+0 och jäkligt trött på att vagga omkring med en mage i storlek Tomtefar.
Dagens krämpa: Huvudvärk.
 
Idag är det exakt 6 dagar kvar tills bebis är beräknad att komma ut. 6 dagar... Jag kan känna av den där frustrationen över att inte kunna bestämma när och hur det kommer att sätta igång. Helst skulle jag velat åka in redan idag men bebis verkar ha andra planer. Typiskt... Jag som laddade igår med både buskplantering (där grävande av stort hål i gräsmattan och bakåtkullerbytta ingick), en cykeltur, godis och hallonbladste (som tydligen ska hjälpa till vid slutet av graviditeten). Allt i onödan!
Kelly åkte dessutom till sin pappa igår, vilket innebär att lillebror har en hel vecka på sig att komma utan att vi behöver härja med barnpassning och dåligt samvete över en "spilld" mammavecka. För helst av allt vill jag ju slippa ligga på bb när vi har Kelly hemma. Såklart! Men här räknas inte min vilja ett endaste dugg. Om bebis trivs där inne, lär han stanna kvar ett tag till.
 
Men, eftersom det alltid finns en positiv sida av allt så har jag ju fått ännu en dag att färdigställa mina ofärdiga sysslor på. Skolarbeten till exempel. Som jag älskar att sitta inomhus en solig dag och skriva skolarbeten! *s*
 
Kelly börjar förskoleklass till hösten. I fredags fick vi hem papper med information om föräldramöte och en bifogad klasslista. Ångesten satte sig som en klump i halsen. Jösses vad stor hon börjar bli! Att min lilla räka med glittriga prinsessklänningar och balettmoves i tid och otid ska börja förskoleklass känns helt overkligt!
 
Nu är det väl bäst att jag sätter igång med skrivandet för sedan tänker jag prova Samba-metoden för att sätta fart på bebisens ankomst. För höftrörelser ska väl vara bra för att mjuka upp bäckenet har jag hört? Att få tag i en fjäderdräkt i Tomtefar-storlek kan dock innebära vissa problem men vafasen, mjukisbyxor och ett nästan urvuxet mammalinne borde väl duga?!