Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Ett virrvarr av ålderstecken, tårtor och bebisframgångar

Kategori: Barnen

Igårkväll slängde jag mig i sängen oförskämt tidigt för en fredagkväll, redan vid nio! Jag lyxade till det med ett glas vin och fick sån huvudvärk att det kändes onödigt att sitta uppe och envisas med att vara vaken... Det är väl så när man börjar bli gammal, jag fyller ju snart 26. ;) Så jag tänkte att jag borde vara pigg som en lärka när barnen vaknar idag! Icke... Lika trött som vanligt masade jag mig upp klockan åtta när Kelly tassade in och ville ha upp mig. Jag menar, efter elva timmars sömn borde man ju vara ganska pigg, eller hur?!
Men, här sitter jag med en fortsatt huvudvärk som inte verkar ge med sig efter en kopp kaffe. Jag antar att jag får brygga lite till... ;)
 
Igår var jag sååå nära på att ge upp bantningen! Jag har jättesvårt med motivationen nu när jag börjar närma mig målvikten. Jag har aldrig varit mer sugen på mat och onyttigheter som jag är nu, och igår fuskade jag faktiskt till det med både tacos på blandfärs (jag som annars bara äter nötfärs...), popcorn och några jordnötsbågar. Fast man går ju inte upp bara för att man äter något onyttigt någon gång ibland, det handlar ju om hur man äter i det långa loppet.
Idag tar jag nya tag och tänker kämpa på i några veckor till! Jag vet ju att jag kommer bli så vansinnigt besviken på mig själv om jag ger upp bara två kilo från mitt mål...
 
Idag ska Kelly på kalas hos grannbarnen och jag ska baka tårtbottnar och skapa lite sockerfigurer till den kommande veckans tårtor. Min yngsta bror fyller 18 år på tisdag (vart i helskotta tog tiden vägen?! Han var ju nyss åtta...) och självklart måste jag ju baka en tårta till honom! :)
Dessutom fick jag in en beställning på en spännande barntårta till helgen, så jag lär få många utmaningar att ta mig igenom med alla sockerfigurer. Jag nöjer mig inte förrän det är så gott som perfekt. ;)
 
Jag har så många planer för min framtid! Nästa vecka ska jag gå på en starta eget-kurs för att lära mig lite om hur det går till. Jag kommer vara så otroligt besviken på mig själv när jag sitter på min första pensionsdag om en sisådär 40 år, om jag inte har gjort verklighet av mina drömmar. Visst har jag jättedåligt samvete för att jag inte vill jobba i skolan nu när jag kämpat så länge för att bli lärare, men man måste väl följa sitt hjärta? Jag kommer antagligen att jobba i skolan några år av mitt liv i alla fall, men sedan hoppas jag att jag gör verklighet av det jag vill! :)
 
Snart blir min lille kille hela 4 månader, och det händer saker hela tiden! Snart får han därmed börja smaka på vår mat och det ska bli så roligt med alla miner! :) 
Han är väldigt stor för sin ålder, och konstigt vore det väl annars med tanke på hans storlek när han föddes (han var ju 55 cm lång och vägde nästan 5 kilo!). Lägger jag honom bredvid hans äldre polare så är han lika stor. Sist jag var och vägde honom var han 67 cm lång och vägde nästan 8 kilo! Stort för en så liten person. ;)
Han börjar bli stark i ryggen också, men ligger inte gärna på mage någon längre stund. Han har sin pappas kämpaglöd märker jag. ;)
 
 
 
Dags för en kopp kaffe till! 

Drömmar och verklighet

Kategori: Framtidsdrömmar

Det är så viktigt att drömma! Jag har så många framtidsdrömmar nu att jag nästan har lite svårt att stå med fötterna på jorden ibland. Jag vill så mycket med mitt liv, och det är jättehärligt! Jag vill lära mig allt, jag vill träffa så mycket människor jag bara kan, jag vill besöka alla spännande platser och uppleva allt som är värt att uppleva!
 
Jag kan ibland tycka synd om de människor som går i samma spår livet igenom, som aldrig vågar prova något nytt, som aldrig följer sina drömmar, som aldrig ens vågar drömma.
 
Min mamma brukar ibland prata om hur dåligt samvete hon får för att hon inte vill göra någonting spännande. Omvärlden lägger en sån press på oss att vi ska vilja göra så mycket, att vi ska vilja resa, ha stora fester för alla våra vänner eller sälja huset för att flytta till något mer spännande ställe. Hon vill inte resa, anordna stora fester eller flytta, och det får henne att känna sig tråkig. I vårt samhälle får man inte vara tråkig. Man ska vara spännande! 
 
Man ska få vara precis som man är tycker jag, de jag tycker synd om är de som vill mycket men som ändå aldrig vågar! Man måste våga, vi har bara en kort stund på jorden och då är det väl värt att få ut så mycket som möjligt av den! :)
 
I själva verkligheten ligger mina närmaste planer på att skapa ett fantastiskt dop för Kian. Ja, själva dopet kan jag väl inte påverka så mycket, men "efterfesten" ska bli perfekt! Jag sitter redan och skissar på ett dessertbord och spånar på vad jag ska fylla det med. Åh, det ska bli så roligt, det har bara blivit spontana dessertbord innan och de blir sällan särskilt enhetliga! Jag hoppas det blir lika bra i verkligheten som det ser ut i mitt drömmande huvud. :)
 

Drömmen om ett hus

Kategori: Framtidsdrömmar

Vi bor i världens underbaraste lägenhet, på alla sätt och vis! Här har vi en lekplats precis utanför dörren, uteplats, en egen liten gräsmatta att klippa, tillräckligt med utrymme, världens bästa grannar (de flesta av dem i alla fall), möjlighet att bygga, plantera och göra om som vi vill ute och till och med en egen torkvinda! Vi har i princip allt vi vill ha. Ändå finns ju drömmen om ett eget hus där.
 
Jag vill ha ett eget hus med trädgård som barnen kan leka i. Jag vill ha ännu mera möjligheter att bygga till och göra om. Fast med en sån dröm kommer också vissa svårigheter. 
Vi diskuterade hus igår, jag och Kim. Jag tittar hus lite då och då, när drömmen gör sig påmind, och då tittar jag på hus i Mönsterås. Jag trivs i Mönsterås och skulle inte ha några som helst problem med att bo kvar här hela mitt liv (konstigt nog, för tio år sedan så var jag säker på att jag skulle flytta härifrån för gott!). Jag har min familj och mina vänner här. Här finns skog, hav och affärer. Och allra viktigast, här växer våra barn upp. Givetvis kan man flytta med barn. de skaffar nya vänner och anpassar sig ofta lättare än vuxna, men jag tycker ändå att man kan försöka undvika att riva upp deras tillvaro för mycket om man kan. Det kan trots allt bli rätt traumatiskt med alla omställningar och det är synd.
 
Kim är uppvuxen i Kalmar och bodde där tills han flyttade till mig. Han vill såklart tillbaka till Kalmar någon gång i framtiden, han har ju sin familj där. Vi pratade om att han känner sig låst här, just för att vi inte "kan" flytta. Han skulle helst vilja komma närmare Kalmar. Rockneby skulle vara en bra plats, tycker han. Det tycker inte jag. Tanken på att behöva lämna min familj och mina vänner för att skaffa ett nytt liv några mil bort känns... rätt svindlande?
Självklart kan man fortfarande träffa sina vänner och familjen finns ändå på behörigt avstånd (min bror flyttade till Jönköping, det är lite svårare med spontanbesök för honom!). Men de flesta vännerna kommer man snart glida ifrån, några mils extra avstånd gör faktiskt skillnad. Kim hade massor av vänner i Kalmar när han flyttade hit. Nu har han bara några få kvar. Inte många vill åka till Mönsterås för att ses, och det kan jag väl förstå på sätt och vis. Men det ska ju vara ömsesidigt offrande om man ska hålla vänskapen vid liv...
 
Den absolut största och viktigaste faktorn till att jag vill bo kvar i Mönsterås är för Kellys skull. Hon har sin pappa här, och en flytt till exempelvis Rockneby skulle trassla till relationen med honom. Han har inte körkort vilket skulle innebära jättemycket körande för oss fram och tillbaka. Dessutom är Kelly skriven hos oss och det skulle medföra att hon dessutom skulle få byta skola, vilket i sin tur skulle betyda att vi skulle "ta ifrån" hennes pappa möjligheten att ha henne på halvtid. Det skulle jag aldrig kunna göra! 
Allt det här gör att Kim känner sig låst till att stanna kvar längre än han vill. Jag förstår att han vill komma närmare sin familj, och om saker och ting vore annorlunda kanske vi hade flyttat.
 
Drömmen om ett hus får nog därför förbli en dröm i rätt många år framöver. Vilken tur då att vi bor så bra vi bara kan, än så länge! :)