Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Som att driva runt på en flotte i Stilla Havet

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: BF och inte en endaste liten värk.
Dagens krämpa: Hela livet.
 
Okej. Jag ger upp! Jag fattar vinken. Det kommer inte att komma någon bebis i tid. I tid för vad egentligen? Men jag vill verkligen inte gå över tiden!
Det är väl egentligen inte hela världen att gå över tiden, det har jag blivit intalad. "Den kommer när den kommer" och "tänk inte på det bara, så ska du se att den kommer!" är kommentarer som blivit alldeles för väl användna i min omgivning den senaste tiden. De där kommentarerna gör mig galen! Som min kära mamma sa, att om jag inte hade känt ett dugg så hade jag säkert inte blivit SÅHÄR frustrerad. Bara otålig...
 
Men, den senaste veckan har jag vid flera tillfällen haft så ont under lång tid att jag varit nästan säker på att vi ska få åka in. Igår till exempel, travade jag runt på köpingen med värkar i säkert en och en halv timme tills jag inte orkade trava längre. Jag ville hem och packa för att NU! Nu måste det väl ändå vara dags?! Vi satte oss i bilen, åkte hem och... inte en jävla värk till på hela dagen och natten! Jag sitter fortfarande här utan värkar och med ett så surmulet moln över huvudet att hälften vore nog... *fnyser*
Då kanske man kan tro att det nog är dags närsomhelst, att den där pausen bara var lureri för hjärnan! Men då ska jag tala om att detta scenario har upprepats flera gånger den gångna veckan. För en vecka sedan till exempel, kunde jag inte sova ordentligt på hela natten för att jag hade så vansinnigt ont av sammandragningar och molvärk. Dagen efter; nada! Ingen bebis.
Och på valborgsmässoafton hade jag lika ont, men inte kom det någon förlossning ur det onda då heller! Det är precis som att det jobbar och jobbar men att kroppen inte vill låta det fortsätta fullt ut. Det är som att driva runt på en flotte i Stilla Havet och inte kunna ta sig någonstans. Man hoppas och hoppas på att hitta land, och när man tror att man skymtar något vid horisonten, ja då är det bara en synvilla! Nej, jag ger upp helt enkelt.
 
De senaste månaderna har jag otaliga gånger fått höra att jag är så otroligt enormt JÄTTESTOR att det ser ut som att jag antingen ska;
1. Föda femlingar.
2. Föda med detsamma (dessa kommentarer regnade över mig redan i v. 30).
 
Och när till och med barnmorskan tycker att det vore lite onödigt att gå över tiden för att bebisen är så pass stor där inne, ja då blir det såklart ännu mindre lockande att behöva gå över tiden i en vecka. 
Följande scenarion går på repeat i mitt huvud och skrämmer slag på mig;
 
Scenario 1.
Livmodern jobbar och jobbar och faktum är att all värk och smärta betyder att jag håller på och öppna upp mig. När jag väl kommer underfund med att det är riktiga värkar jag har så är det försent. Bebisen föds i bilen på väg in till bb. Om vi ens hinner ut till bilen. (Detta scenario kommer förmodligen ifrån upprepade berättelser från flera olika håll där nyligen födda bebisar fötts innan barnmorskorna ens hunnit få på sig handskarna...)
 
Scenario 2.
Jag har blivit lurad av min kropp så många gånger att jag inte kommer att ta det på allvar när förlossningen väl är igång. Detta resulterar i ovanstående drama.
 
Scenario 3.
Jag går över tiden så länge att bebisen blir gigantisk. Detta resulterar i att bebisen fastnar och inte kommer ut. Enda utväg är ett akut kejsarsnitt. Alternativt att hela jag går sönder och att bebisen blir skadad för livet.
 
 
Idag kommer Kelly hem dessutom. Jag har saknat henne så mycket i ett par dagar nu att mitt hjärta håller på att gå sönder. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om bebisen bestämmer sig för att korta ner min efterlängtade mammavecka till minimum och att vi får spendera halvan veckan på bb istället för tillsammans med Kelly. Vi har inga som helst bekymmer med barnvakt om så skulle vara men antingen så får hon;
 
1. Åka hem till sin pappa igen så fort som hon kommit hit.
2. Vara hos mina föräldrar tills vi kommer hem från bb.
 
Men om det sistnämnda alternativet blir aktuellt och om vi skulle bli tvungna att åka in lite snabbt och akut på natten, så finns en överhängande risk att bebisen hinner anlända till världen innan barnvakterna ens hunnit hit. Min familj är inte känd för att vara hurtiga och komma i tid direkt. *säger det med kärlek*
 
Nej, min avslappnande, välkomnande, passande föda-barn-vecka har nu passerat. Har inte bebis velat komma ut än så behöver han inte göra det den närmsta veckan heller! *skitsur*

Kommentarer


Kommentera inlägget här: