Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Livets små mirakel

Kategori: Motherhood

Nu har vi äntligen börjat landa i det här med att ha en ny familjemedlem! Till och med katterna verkar ha vant sig. Dagen då vi kom hem traskade våra kära hårbollar in genom dörren som vanligt, lyckligt ovetandes om vad som dolde sig under en filt i soffan. Så när denna lilla filt gav ifrån sig konstiga läten och började skrika, bokstavligt talat flög de ut genom dörren igen. Hahah!
 
Nåja, jag kan passa på att presentera Kian, en tuttfixerad, bestämd och otroligt härlig liten kille med hullet på rätta stället.
 
 
De första dagarna hemma var förstås inte alls som jag tänkt mig. Allt kändes mest tungt och jobbigt, och att pussla ihop en rörig tillvaro med en totalt uppochnervänd mammavecka (Kelly spenderade mesta delen av veckan hemma hos mina föräldrar), amning, sömnbrist, amning, dåligt samvete för den bristande uppmärksamheten mot Kelly, amning och lite mera amning visade sig bli en smula svårare än jag trott.
Den där självklara visionen att låta Kelly vara med så mycket som möjligt för att göra omställningen lite lättare för henne var inte alls så självklar när verkligheten sattes in. Men att låta henne sitta och gosa med sin efterlängtade lillebror när han äntligen somnat efter en av tidernas tuffaste nätter kändes liksom inte så aktuellt när man äntligen såg en chans att få dricka kaffe och andas några minuter...
 
Och hur stolt och glad hon än må vara över att ha blivit storasyster, så har hon det jättejobbigt också. Minsta obetydliga sak får henne att bryta ihop, och kompisarna förstår förstås ingenting när hon plötsligt springer gråtandes iväg när de råkat föra lite för mycket liv. Trotsen har dessutom fått ett helt nytt ansikte och nu är det dålig attityd, allmän vägran och tjurigheter som gäller. All mat är plötsligt helt oätlig, det vi ber henne om kan vi göra själva tycker hon och öronens funktion är satt ur balans; man kan upprepa en och samma sak flera gånger om utan att få en reaktion. 
Jag VET ju att det kommer gå över, men det har inte gjort de sista få dagarna som var kvar av mammaveckan särskilt roliga. Jag har så dåligt samvete över att inte kunnat ge henne någon uppmärksamhet när jag så tydligt märker att hon behöver den! Samtidigt måste jag få lägga mycket tid på nytillskottet för att lära känna honom och hans behov och därmed kunna anpassa mig till de nya rutiner som han kräver. Först då kan jag lägga ihop den pusselbiten med de andra i mitt livspussel.
 
Jag ser såklart Kellys vecka hos sin pappa som en avlastning och en välbehövlig paus för Kelly där hon kan få den uppmärksamhet som hon är van vid. Men samtidigt så kommer det förmodligen att ta mycket längre tid för Kelly att vänja sig vid vår nya familjesituation än för ett barn som bor med sina föräldrar på heltid. Det finns positiva och negativa sidor med allt...
 
Jag tror i alla fall att amningen börjar falla på plats nu. Jag hade jätteproblem med den när Kelly var liten och gav upp efter ett par veckors sömnlösa, skrikiga nätter med insikten att hon helt enkelt inte blev mätt. Därför har jag varit extra nervös för att det ska strula lika mycket den här gången såklart! Men jag har laddat upp med salvor, amningsnappar, kunskap och rådgivning för att klara av det. Och jag har verkligen trotsat den enorma smärtan ett par såriga, nötta bröstvårtor skapar. Att pierca bröstvårtan var en smärtfri barnlek i jämförelse (lugn, jag plockade ut den för längesen, man kan ju inte stoppa in smycken i munnen på en bebis heller!), det här kan mer liknas vid att såga av dem med en slö matkniv...
Vi fick åka in på en extra viktkontroll igår eftersom han gått ner lite för mycket i vikt på för kort tid. Trodde såklart att det var dags för amnings-strul igen, men efter att ha blivit ordinerad att ge tillägg en gång om dagen utöver amningen i ett par dagar så hade han börjat gå upp igen och vi blev överlämnade till BVC i Mönsterås. Yeey! :)
'
Hur som helst. Jag tänker inte dra någon utförlig berättelse om förlossningen, men jag kan tala om att den här förlossningen var betydligt mer smärtsam och jobbig än Kellys trots att den varken tog längre tid eller orsakade så mycket besvär efteråt. Med Kelly fick jag strutta runt med kateter i flera dagar, jag förlorade mycket blod och fick feber och ett superlågt blodvärde. 
Med tanke på att Kian vägde nästan 1,5 kilo mer än Kelly när han föddes så slapp jag allt det här. Jag förlorade lagom mycket blod, behövde bara sys några stygn här och där och kunde kissa på egen hand direkt efteråt.
 
Vi skulle ringa förlossningen för igångsättning på onsdagen. På tisdagen låg jag med värkar till och från hela dagen, tills de var så jobbiga att vi valde att åka in på kvällen. Runt kl 21 konstaterades att vi skulle få träffa vår efterlängtade lilla bebis, och efter ett långt, smärtsamt bad och ytterligare några smärtsamma, lustgashöga timmar kom han ut. Klockan 2.46 var det färdigt, och jag fick upp en väldigt blå liten kille på bröstet. Han fastnade halvvägs ute mellan två krystvärkar men klarade sig utan att bli dålig. Han återfick färgen ganska snabbt och var ett riktigt litet kraftpaket från början.
 
Det där med att föda barn är sannerligen ett av livets små mirakel. Det allra bästa av dem! Helt oslagbart hur ont det än må göra...
 
Här kommer lite bilder!
 
Finaste Mors dags-kortet!
 
Fina storasyster på BB
 
Fina Kian i det fina babynestet vi fick ta över från Klara och Per!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: