Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Det blir nog en schemalagd förlossning helt enkelt

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: v. 41+6, idag exakt 14 dagar över tiden...
 
Jag vet inte om man kan kalla det en bedrift att lyckas gå såhär många dagar över tiden, eller om man bara ska kalla det otur? För mig känns det här allt annat än tursamt i alla fall.
Jag är trött på att vara någon som folk stirrar på med en äcklad min, som om de aldrig sett något så groteskt innan.
Trött på att vara såhär stor och otymplig.
Jag är trött på att ha ont utan att något händer.
Trött på att inte kunna sova för de envist domnande händerna eller att promenera utan att kvida av smärta.
Jag är också jäkligt trött på att inte kunna planera mina dagar. För i ärlighetens namn så hoppas man väl varenda kväll när man går och lägger sig att man äntligen ska få vakna upp och veta att nu är det dags. På riktigt!
Jag är trött på att inte ha några kläder som passar. Till och med mammakläderna börjar bli för små, och de jag fortfarande får på mig är så slitna att det nu har gått hål i de flesta av plaggen...
 
Kortfattat så är jag väldigt trött på att vara gravid överhuvudtaget. Och just idag är en sådan dag då jag bara känner att nej, det här var ta-mig-tusan den sista gången i mitt liv som jag befinner mig i det här tillståndet. Och det är ju en hemskt otrevlig tanke, jag som gott och väl kan tänka mig en till!
 
Jag känner mig otroligt besviken på min kropp som inte verkar lyckas med att sätta sig i förlossningsstadiet själv, trots alla förkänningar. De senaste dagarna har jag ringt förlossningen två gånger för att rådfråga. För bara ett par dagar sedan fick jag en ordentlig teckningsblödning  i samband med envisa menssmärtor och kände att "jamen nu MÅSTE det väl ändå vara dags snart?!" Det verkade barnmorskan på förlossningen också tro, men tji fick vi! Det var bara ännu ett lurendrejeri från min kropp tydligen...
Idag har jag i alla fall ringt förlossningen igen, för att boka in en tid för överburenhetskontroll i morgon. Klockan 8.30 ska vi vara där för att kolla läget med min omedgörliga bebis. Han lär väl fyra av ett strålande leende åt oss under ultraljudet, tätt följt av ett litet, triumferande långfinger. Som ett litet hån till sina otåliga föräldrar... 
 
Jag kan tycka lite synd om Kim också, som missar hela den spännande, plötsliga och chockartade förlossningsstarten som kommer när man minst anar det. Han kommer inte bli väckt mitt i natten av en flåsande flickvän som konstaterar att NU ÄLSKLING ÄR DET DAGS! Nej här ska vi istället behöva schemalägga förlossningen. Få tid och plats för när bebisen tittar ut. Hinna fixa barnvakt i tid och styra upp allt annat nödvändigt runtomkring.
Visst låter det hemskt smidigt, det där med igångsättning?! Men nej, det är bland det sista jag vill. Jag vill att min kropp ska kunna sköta det här själv, som den gjorde då Kelly föddes!
Det är allt bra synd att man inte får bestämma sådana saker själv tycker jag...
 
Jag må vara en gnällspik idag, men jag känner faktiskt att jag har all rätt i världen att känna mig såhär uppgiven och besviken. Punkt.

Kommentarer

  • Lotta Hansson säger:

    Du vännen jag tycker du är vacker med din mage inte grotesk alls, alla gravida är trötta på sig själva och magen mot slutet och man vill ju inget hellre än att det ska vara över. Men du de har säkert gett dig fel slut datum, så du har inte gått över ;) Det är liksom inte dags än. Dum barnmorska som lurat dig så ;) Skit nu i vad alla andra tycker och ser för du är vacker med din fina mage :) Kram på dig

    Svar: Tack fina du! ♡ Tror jag kör på din version, att jag fått fel slutdatum. Haha, fast å andra sidan... då skulle jag ju få gå över ytterligare ett par veckor innan jag blir igångsatt och det vill jag ju inte! ;-)
    Cecilia Brötte

    2013-05-19 | 16:23:42
    Bloggadress: http://www.lotta-bloggercom.blogspot.se/

Kommentera inlägget här: