Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Livets små mirakel

Kategori: Motherhood

Nu har vi äntligen börjat landa i det här med att ha en ny familjemedlem! Till och med katterna verkar ha vant sig. Dagen då vi kom hem traskade våra kära hårbollar in genom dörren som vanligt, lyckligt ovetandes om vad som dolde sig under en filt i soffan. Så när denna lilla filt gav ifrån sig konstiga läten och började skrika, bokstavligt talat flög de ut genom dörren igen. Hahah!
 
Nåja, jag kan passa på att presentera Kian, en tuttfixerad, bestämd och otroligt härlig liten kille med hullet på rätta stället.
 
 
De första dagarna hemma var förstås inte alls som jag tänkt mig. Allt kändes mest tungt och jobbigt, och att pussla ihop en rörig tillvaro med en totalt uppochnervänd mammavecka (Kelly spenderade mesta delen av veckan hemma hos mina föräldrar), amning, sömnbrist, amning, dåligt samvete för den bristande uppmärksamheten mot Kelly, amning och lite mera amning visade sig bli en smula svårare än jag trott.
Den där självklara visionen att låta Kelly vara med så mycket som möjligt för att göra omställningen lite lättare för henne var inte alls så självklar när verkligheten sattes in. Men att låta henne sitta och gosa med sin efterlängtade lillebror när han äntligen somnat efter en av tidernas tuffaste nätter kändes liksom inte så aktuellt när man äntligen såg en chans att få dricka kaffe och andas några minuter...
 
Och hur stolt och glad hon än må vara över att ha blivit storasyster, så har hon det jättejobbigt också. Minsta obetydliga sak får henne att bryta ihop, och kompisarna förstår förstås ingenting när hon plötsligt springer gråtandes iväg när de råkat föra lite för mycket liv. Trotsen har dessutom fått ett helt nytt ansikte och nu är det dålig attityd, allmän vägran och tjurigheter som gäller. All mat är plötsligt helt oätlig, det vi ber henne om kan vi göra själva tycker hon och öronens funktion är satt ur balans; man kan upprepa en och samma sak flera gånger om utan att få en reaktion. 
Jag VET ju att det kommer gå över, men det har inte gjort de sista få dagarna som var kvar av mammaveckan särskilt roliga. Jag har så dåligt samvete över att inte kunnat ge henne någon uppmärksamhet när jag så tydligt märker att hon behöver den! Samtidigt måste jag få lägga mycket tid på nytillskottet för att lära känna honom och hans behov och därmed kunna anpassa mig till de nya rutiner som han kräver. Först då kan jag lägga ihop den pusselbiten med de andra i mitt livspussel.
 
Jag ser såklart Kellys vecka hos sin pappa som en avlastning och en välbehövlig paus för Kelly där hon kan få den uppmärksamhet som hon är van vid. Men samtidigt så kommer det förmodligen att ta mycket längre tid för Kelly att vänja sig vid vår nya familjesituation än för ett barn som bor med sina föräldrar på heltid. Det finns positiva och negativa sidor med allt...
 
Jag tror i alla fall att amningen börjar falla på plats nu. Jag hade jätteproblem med den när Kelly var liten och gav upp efter ett par veckors sömnlösa, skrikiga nätter med insikten att hon helt enkelt inte blev mätt. Därför har jag varit extra nervös för att det ska strula lika mycket den här gången såklart! Men jag har laddat upp med salvor, amningsnappar, kunskap och rådgivning för att klara av det. Och jag har verkligen trotsat den enorma smärtan ett par såriga, nötta bröstvårtor skapar. Att pierca bröstvårtan var en smärtfri barnlek i jämförelse (lugn, jag plockade ut den för längesen, man kan ju inte stoppa in smycken i munnen på en bebis heller!), det här kan mer liknas vid att såga av dem med en slö matkniv...
Vi fick åka in på en extra viktkontroll igår eftersom han gått ner lite för mycket i vikt på för kort tid. Trodde såklart att det var dags för amnings-strul igen, men efter att ha blivit ordinerad att ge tillägg en gång om dagen utöver amningen i ett par dagar så hade han börjat gå upp igen och vi blev överlämnade till BVC i Mönsterås. Yeey! :)
'
Hur som helst. Jag tänker inte dra någon utförlig berättelse om förlossningen, men jag kan tala om att den här förlossningen var betydligt mer smärtsam och jobbig än Kellys trots att den varken tog längre tid eller orsakade så mycket besvär efteråt. Med Kelly fick jag strutta runt med kateter i flera dagar, jag förlorade mycket blod och fick feber och ett superlågt blodvärde. 
Med tanke på att Kian vägde nästan 1,5 kilo mer än Kelly när han föddes så slapp jag allt det här. Jag förlorade lagom mycket blod, behövde bara sys några stygn här och där och kunde kissa på egen hand direkt efteråt.
 
Vi skulle ringa förlossningen för igångsättning på onsdagen. På tisdagen låg jag med värkar till och från hela dagen, tills de var så jobbiga att vi valde att åka in på kvällen. Runt kl 21 konstaterades att vi skulle få träffa vår efterlängtade lilla bebis, och efter ett långt, smärtsamt bad och ytterligare några smärtsamma, lustgashöga timmar kom han ut. Klockan 2.46 var det färdigt, och jag fick upp en väldigt blå liten kille på bröstet. Han fastnade halvvägs ute mellan två krystvärkar men klarade sig utan att bli dålig. Han återfick färgen ganska snabbt och var ett riktigt litet kraftpaket från början.
 
Det där med att föda barn är sannerligen ett av livets små mirakel. Det allra bästa av dem! Helt oslagbart hur ont det än må göra...
 
Här kommer lite bilder!
 
Finaste Mors dags-kortet!
 
Fina storasyster på BB
 
Fina Kian i det fina babynestet vi fick ta över från Klara och Per!

Jamen det var väl på tiden?!

Kategori: Allmänt

Igångsättning planerad och inbokad. Nämen varför inte passa på att komma ut på eget bevåg, tyckte tidernas finaste bebis och satte morsan i arbete en hel dag och en halv natt. Klockan 2.46 kom han ut efter mycket lidande. 55 cm lång och 4920 g tung. Ingen man bråkar med alltså. ;-)
Välkommen till livet, älskade lillebror med  de goaste kinderna!  <3
 
 

Att freestyla ihop en prinsessa, en sjöjungfru och en hög zombies i molnslottet

Kategori: Motherhood

När Kelly ska sova om kvällarna läser vi nästan alltid böcker. Hon gillar det, jag gillar det. En win-win-situation så att säga. Och så sägs det ju att barn som växer upp med sagoläsning i hemmet blir mer intresserade av läsning och böcker när de blir äldre. Och det är ju bra! Jag vet ju inte av erfarenhet om det stämmer, men det skadar verkligen inte att prova! Jag menar, någon forskning måste det väl ändå finnas bakom ett sådant uttalande på universitetet? 
 
Hur som helst. Vissa kvällar, som ikväll, hinner klockan bli lite väl mycket för att vi ska kunna sitta helt lugnt och läsa en bok innan det är dags att pussas och kramas godnatt. Då har vi fiffigt nog flera alternativ att välja mellan:
1. Det vanligaste är ryggkliandet, det klassiska barn-på-mage-medan-förälder-stryker-med-lätta-fingrar-över-ryggen.
2. Massagesagan. Jag lärde mig en söt liten massagesaga under en praktikperiod på mellanstadiet i Ålem om skinande solar som försvinner bakom stora moln och katter som klättrar och klöser i träd. Hemskt bra och tämligen uppskattat om än något uttjatad.
3. Massagesaga freestyle. Detta är en lite mer vågad och krävande variant av den ursprungliga massagesagan som kräver både fantasi och hjärnkapacitet. För inte nog med att du ska berätta en saga och massera samtidigt - du ska under tiden hitta på en sprillans ny och oberättad saga! Inte sällan får du direktiv från barnet om vad sagan ska innehålla, vilket kräver ännu mer av din fantasiförmåga. Kan bli hur spännande som helst. Eller ett rent magplask.
 
Ikväll blev det alternativ nummer 3, med följande direktiv: den ska handla om en prinsessa och en prins och en sjöjungfru och Barbie med Vingar i ett slott uppe bland molnen där dom träffar alla sina vänner.
Jahaja. Jag masserade lite halvhjärtat medan hjärnan gick på högvarv för att pussla ihop dessa direktiv. Och när sagan var slut och jag nöjt konstaterade att jag lyckats få med alla önskemål, då hade hon ju egentligen också velat att den skulle handla om en skattjakt och zombies på slottet också. Aldrig är man då tillräcklig...
 
Bara en av många konstiga kombinationer i ett barns fantasi...
 
 
Och som en liten parentes... Äh, vem försöker jag lura? Det allra häftigaste den här veckan kommer ändå vara att vår familj på tre kommer att bli fyra! Om bara några dagar kommer vi utan tvekan att ha vår bebis på andra sidan magen. Jag kan knappt vänta! *glädjeskutt*
Självklart hoppas jag ju på att hinnsvepning nummer 2 som gavs på förlossningen idag, ska göra underverk och lura igång förlossningen på egen hand. Men precis som Lottas på Bråkmakargatans pappa sa; tålamodet är en människas bästa vän! ;)

Överburenhetskontroll

Kategori: Graviditet

Tjohoo, nu är det dags för överburenhetskontroll! Jag håller alla mina tummar och tår för att de råkar ta hål på en hinna eller nåt så bebisen råkar halka ut innan vi åker hem. :-)

Det blir nog en schemalagd förlossning helt enkelt

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: v. 41+6, idag exakt 14 dagar över tiden...
 
Jag vet inte om man kan kalla det en bedrift att lyckas gå såhär många dagar över tiden, eller om man bara ska kalla det otur? För mig känns det här allt annat än tursamt i alla fall.
Jag är trött på att vara någon som folk stirrar på med en äcklad min, som om de aldrig sett något så groteskt innan.
Trött på att vara såhär stor och otymplig.
Jag är trött på att ha ont utan att något händer.
Trött på att inte kunna sova för de envist domnande händerna eller att promenera utan att kvida av smärta.
Jag är också jäkligt trött på att inte kunna planera mina dagar. För i ärlighetens namn så hoppas man väl varenda kväll när man går och lägger sig att man äntligen ska få vakna upp och veta att nu är det dags. På riktigt!
Jag är trött på att inte ha några kläder som passar. Till och med mammakläderna börjar bli för små, och de jag fortfarande får på mig är så slitna att det nu har gått hål i de flesta av plaggen...
 
Kortfattat så är jag väldigt trött på att vara gravid överhuvudtaget. Och just idag är en sådan dag då jag bara känner att nej, det här var ta-mig-tusan den sista gången i mitt liv som jag befinner mig i det här tillståndet. Och det är ju en hemskt otrevlig tanke, jag som gott och väl kan tänka mig en till!
 
Jag känner mig otroligt besviken på min kropp som inte verkar lyckas med att sätta sig i förlossningsstadiet själv, trots alla förkänningar. De senaste dagarna har jag ringt förlossningen två gånger för att rådfråga. För bara ett par dagar sedan fick jag en ordentlig teckningsblödning  i samband med envisa menssmärtor och kände att "jamen nu MÅSTE det väl ändå vara dags snart?!" Det verkade barnmorskan på förlossningen också tro, men tji fick vi! Det var bara ännu ett lurendrejeri från min kropp tydligen...
Idag har jag i alla fall ringt förlossningen igen, för att boka in en tid för överburenhetskontroll i morgon. Klockan 8.30 ska vi vara där för att kolla läget med min omedgörliga bebis. Han lär väl fyra av ett strålande leende åt oss under ultraljudet, tätt följt av ett litet, triumferande långfinger. Som ett litet hån till sina otåliga föräldrar... 
 
Jag kan tycka lite synd om Kim också, som missar hela den spännande, plötsliga och chockartade förlossningsstarten som kommer när man minst anar det. Han kommer inte bli väckt mitt i natten av en flåsande flickvän som konstaterar att NU ÄLSKLING ÄR DET DAGS! Nej här ska vi istället behöva schemalägga förlossningen. Få tid och plats för när bebisen tittar ut. Hinna fixa barnvakt i tid och styra upp allt annat nödvändigt runtomkring.
Visst låter det hemskt smidigt, det där med igångsättning?! Men nej, det är bland det sista jag vill. Jag vill att min kropp ska kunna sköta det här själv, som den gjorde då Kelly föddes!
Det är allt bra synd att man inte får bestämma sådana saker själv tycker jag...
 
Jag må vara en gnällspik idag, men jag känner faktiskt att jag har all rätt i världen att känna mig såhär uppgiven och besviken. Punkt.

Lördagsutflykt

Kategori: Allmänt

Gravidstatus : v. 41+5
 
Jamen, varför inte åka på en liten utflykt, tyckte Kim idag. När bebis ändå vägrar titta ut alltså... Jag höll lite motvilligt med honom (jag är nämligen så vansinnigt tjurig numera så att ingenting känns särskilt självklart), så vi packade in både oss och bb-väska (ja, för man vet ju aldrig) i bilen och drog till Kalmar. 
 
Amningströjor, amningsbh:ar och nagellack till morsan herself och lite värmetåliga kläder till min lilla primadonna fick det minsann bli utöver middag och lite nya, somriga glas på Ikea. Och tänk att tjurigheten höll sig borta hela dagen så vi kunde njuta lite av varandras sällskap istället, jag och Kim! 
 
Nu ligger jag nerbäddad i soffan med en skål popcorn,  huvudvärk och Eurovisionfinalen. Heja härliga lördagar! 
 
H&M levererar som vanligt bland barnkläderna! Nu håller jag bara tummarna för att min viljestarka dotter tycker detsamma... ;-)
 
Blev superinspirerad av ett par kompisar som införskaffat dessa färgglada, somriga glas och blev ju bara tvungen att göra detsamma! Tänk bara att dricka hallonsaft i dessa under varma sommardagar. Jag är helt säker på att det blir en annorlunda upplevelse! ;-)

Romantisk snabbmat och korkade karljävlar

Kategori: Allmänt

Idag har jag totalvägrat att göra något som helst ointressant. Som att laga mat till exempel. Jag strejkade så hårt att jag inte ens bryggde kaffe i morse. Istället åkte vi till grannens resturang och åt en flödig frukostbuffe. 
Och när jag står och häller upp lite välbehövligt kaffe i min ensamhet, ropar en, för mig, okänd karl ifrån ett bord i närheten. 
- Du tjejen med kaffet! Har du TVÅ ungar där inne eller?!  
 
Jajjamen, precis så säger han, varpå han skrockar tillsammans med sina kompisar. Jag blir ställd, sårad, förbannad och förnärmad, men försvarar mig bara med att tala om att jag har gått två veckor över tiden. Sedan hör jag hur han han fortsätter skrocka lite tystare;
- Tjejen med kaffet? Det hade ju räckt om jag sagt tjejen med MAGEN. Höhöhö...
 
Ursäkta om jag låter lite torr nu, men när blev det okej att vräka ur sig kränkande kommentarer till okända människor?! Lustigt nog är det till 99% bara karlar som tycker att de har rätt till dessa handlingar, utan minsta tanke på att det kan såra. Jag har tidigare skrattat och skojat bort såna här kommentarer (de har haglat rätt tätt under andra halvan av graviditeten så att säga), men just idag var jag deppig, trött och allt annat än på humör för att bli skrattad åt... Korkade karljävlar!
 
Nåja. Sedan satt jag ett par timmar och tjurade som en stor, svettig  valross i min solstol. Ända tills jag tyckte det skulle vara på sin plats med lite kvalitetstid. Därmed tog jag Kim i armen, åkte och köpte pizza och tog bilen ut till Oknö. Romantisk snabbmat i solnedgången så att säga. Värdefullt! 
 
 
Nu ska jag bädda ner mig och ladda för en härlig lördag! Go'kväll.
 

Lite finbesök och plågsamma promenader

Kategori: Allmänt

När vi satt här och var som allra mest eländiga i efteemiddags, ringde min fina vän Charlotte och ville komma och bjuda oss på glass. Jamen man tackar ja! Vem har någonsin kunnat tacka nej till ett erbjudande som innefattar både glass, gullungar och tjejsnack?! 
 
Nu ikväll slet jag med mig Kim ut på en lång, vaggande och smärtsam promenad. Åtminstone för min del. Ömmande fogar, galna sammandragningar och bitska myggor följde oss hela vägen, men jisses vad skönt med lite frisk kvällsluft! 
 
Väl hemma igen blev jag bara tvungen att fotografera växtligheten på vår uteplats. 
 
Det kanske ser lite tråkigt ut nu,  men vänta bara tills det blommar i mitt omstylade land. Då kommer nog varenda pensionär i hela området vallfärda hit för att beundra mina oerhört gröna fingrar! Alternativt att en och annan förbipasserande gluttar upp mot landet och uppskattar det de ser... *s*
 
 
Lite färgglada penséer kan konsten att pigga upp vilket tråkigt bord som helst! :-)
 
 
Kelly planterade paprika på dagis! Här hemma planterade jag om de små små plantorna och vårdar dem nu lika ömt som ett nyfött barn. Kan bara hålla tummarna för att det lyckas bli en eller annan paprika också. 
 
Nu ska jag ägna mig åt semifinal 2 inför eurovisionfinalen och fortsätta vänta på envisa lillebrors ankomst. 

Precis som jag trodde

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: v. 41+3
 
Jag hoppades och hoppades på att jag skulle vara en av de 50% som hinnsvepningen skulle fungera på, men som jag trodde så tillhörde jag den andra mindre lyckliga skaran... Typiskt! 
 
Jag bad min pappa utöva lite zonterapi på mig igår och därefter har jag fått en hel del sammandragningar i alla fall. Igår kväll var de så pass kraftiga och smärtsamma att jag (ännu en gång) misstänkte att något borde vara på gång,  och inatt har jag vaknat en till flera gånger i timmen av dessa mindre sköna sammandragningar.  
Jag vill ju tro att vanliga, odugliga sammandragningar inte kommer i så stor utsträckning såhär sent i graviditeten, och särskilt inte eftersom livmoderhalsen redan utplånats och öppnat upp sig ett par centimeter. Fast jag har ju haft fel så många gånger innan så jag vågar knappt hålla tummarna. Men om de fortsätter likadant idag ringer jag faktiskt och rådfrågar förlossningen.
 
Om inget händer så tänker jag åtminstone njuta av sol, grillat och bra musik!  :-)

Hinnsvepning

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: v. 41+1 och tröttare än någonsin.
 
Idag har jag varit på besök hos barnmorskan. Åh vad jag hoppades på att jag skulle slippa åka på det här besöket. Man planerar ju inte för att gå över såhär länge, man vill ju liksom "hålla tiden". Fast å andra sidan, jag som aldrig någonsin lyckas hålla tiden annars hade blivit väldigt förvånad om jag hade fått bebisen enligt tidsschemat. *s*
 
Hur som helst, blodtrycket var fint, jag fortsätter växa om magen (det vittnar för övrigt den enorma mängden tillkomna bristningar på min stackars sprickfärdiga mage om) och bebisen mår bra där inne (what a surprise liksom, han som trivs så bra att han planerar att bo där för alltid). Jag bad även om att få en hinnsvepning
 
Resultat av detta:
Bm sa att livmodertappen är så pass öppen att det får plats två fingrar utan problem. Både den yttre och inre modermunnen verkade vara öppen och livmodertappen har redan utplånats mellan 25-30%. Tappen var väldigt mjuk och elastisk vilket tydligen ska vara ett bra tecken. Hon kände till och med bebisens huvud genom hinnorna! *imponerad*
Därför hoppas jag nu innerligt på att hinnsvepningen ska fungera och att jag tillhör en av de 50% som en sådan svepning hjälper på. Jag har åtminstone fått mycket sammandragningar sedan vi var där, fast det kan ju lika väl vara bluff. ;)
Nåja, upp till 48 timmar kan det tydligen ta innan det ger resultat så jag får väl passa på att vila upp mig ifall att något händer. Idag är jag nämligen tröttare än någonsin och skulle nog kunnat ligga nerbäddad i sängen och bara sova hela dagen...
 
Mina förberedelser inför två veckors grupparbeten är nu klara och jag tänkte passa på att pyssla ihop 6 marsipanrosor med blad till min kära vän Lindas mammas bröllopstårta i helgen. Lite lagom pyssel för en höggravid, trött morsa tycker jag... ;)
 
Njut av regnet, för snart kommer solen igen!

Bryter mig loss från husarresten

Kategori: Random

Idag skiner solen igen, jag har fått sova en hel, välbehövlig natt och min envisa lilla bebis ligger fortfarande ihopknölad inne i livmodern med armarna i kors och en tjurig rynka mellan ögonbrynen, fast besluten att stanna ett tag till. Det kan ju vara hemskt otäckt att komma ut i vida världen! ;)
 
Jag skippar min egen husarrest idag (den jag satt mig själv i då jag onödigt och felaktigt nog förväntat mig att föda närsomhelst) och ger mig ut på köpingen med min mamma. Lite fönstershopping har ingen dött av tidigare och jag tror att det till och med kan vara en smula stimulerande för min frustrerade, utmattade hjärna. ;) Och vem vet, innan dagen är slut kanske jag till och med vågtat mig iväg på en fikadejt någonstans? Livet är allt bra spännande!
 
Ha en härlig dag i solen!

Att inte orka med det viktigaste i livet

Kategori: Motherhood

Gravidstatus: 40+6
 
Ja, så ligger det faktiskt till. En hel vecka har jag gått över tiden idag och inte en enda liten förvarning om att något borde vara på gång snart. Jag har väl sannolikt gillat läget, och idag åkte Kelly till sin pappa dessutom. Det innebär att vi nu i en vecka framöver slipper härja med barnvakt om vi behöver akut-åka till förlossningen mitt i natten eller något liknande...
De senaste dagarna har min energinivå dock legat på minimum, jag har knappt orkat vara mamma för att vara ärlig. Jag har varit en sån där tråkig morsa jag alltid försöker undvika att vara annars; lättirriterad, lat och med ett tålamod som knappt existerat. Det känns faktiskt inget vidare...
 
 
Och inte har det känts bättre med alla konflikter  mellan Kelly och hennes kompisar här på gatan. Det GÅR bara inte att leka tre tjejer samtidigt! Det slutar allt som oftast med tjurigheter, glåpord och utfrysning. Och jag har jättesvårt att hantera det när Kelly kommer in och är ledsen varenda jäkla dag.
I jobbet som lärare vet jag hur jag ska göra, och det är en vardagssyssla att lösa konflikter mellan diverse barngrupperingar. Men när det egna barnet är inblandat blir allt så jäkla svårt. Jag vill ju inte heller ta parti för Kelly varenda gång hon kommer in och är ledsen för att kompisarna bett henne gå och stuckit sin väg. Jag vet nämligen att även hon är en liten tjurskalle som alltid vill ha sin vilja igenom och som försöker manipulera sina kompisar till dåligt samvete, men ändå... Två och två leker de jättebra tillsammans, oavsett sammansättning, men så fort en tredje part kommer in börjar tjurigheterna och konflikterna. Jag skulle verkligen, verkligen både vilja och behöva gå en extra kurs i konflikthantering för att orka med att leka fredsmäklare!
 
Överlag har det varit en rätt tuff vecka med andra ord. Att vara mamma är ju det viktigaste och bästa jobbet i världen, och för att kunna fortsätta vara en så bra sådan som möjligt behöver bebis komma ut nu! Inte för att en trött, ammande, nyförlöst mamma kanske har så värst mycket mer energi... *s*
I nuläget ligger han där inne och hickar förnöjt, säkerligen utan minsta lilla plan på att komma ut den närmsta veckan heller... På tisdag tänker jag åtminstone försöka få en hinnsvepning av barnmorskan!
 
Idag ville jag dock hitta på något roligt med lilla hjärtat, som omväxling, innan hon åker iväg i en vecka. Så efter frukost tog jag och Kim med henne till Nynäs på minigolf- och kulglasspremiär. Värdefullt och urmysigt!
 
 
 
Nu tänker jag bädda ner mig i sängen och hålla tummarna för att jag får vakna upp med värkar. Man får aldrig tappa hoppet, så att säga... ;)

Dude what happened?!

Kategori: Allmänt

Dagens upptäckt: Mina "nya" fötter.
 
 
Nu verkar det som att magen har svällt upp till maxstorlek,   för den fortsatta vätskesamlingen har gått över i fötterna. Mina annars så knotiga, långsmala fötter har fått en total makeover och ser numera ut som  två knubbiga limpor med tår. 
 
Fast jag antar att jag ska vara tacksam för att det kommer så pass sent i graviditeten. För med min totala vägran av foppatofflor i publika sammanhang hade det blivit en smula problematiskt. Några andra skor får jag nämligen inte på mig just nu... *s*

The neverending story

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: v 40+2
Dagens krämpa: Min oerhörda osmidighet
 
Ännu en dag har passerat utan minsta lilla början till förlossning. Det var då ett jäkla tjat, jag vet, men det är faktiskt inte roligt längre! Förmodligen är man ännu mer trött på det om man gått över typ två veckor, men tre dagar räcker mer än väl för att förvandla mig till världens största gnällspik! För just nu känns det liksom som om jag har huvudrollen i The neverending story... *s*
 
Igår fick jag dock ett litet tröstpaket på posten. Ett sånt där paket som river igång en hel kavalkad med lyckobubblor och fnisspirr i magen. Kolla bara!
 
 
Så om bebis mot förmodan skulle vilja vänta någon extra dag med att komma, så sitter jag åtminstone inte sysslolös. Jag har nämligen inte packat upp den än! Nä, igår hade jag så många måsten med skolan att jag varken hann eller orkade öppna lådan(?!!!) när jag var färdig.
 
Idag är Kelly med sin dagisavdelning på utflykt till Oknö. Senast klockan halv nio skulle hon vara där för att inte riskera att missa bussen. Jisses, och jag som är en sådan obotlig tidsoptimist! Men, tro det eller ej, vi kom i tid! *fortfarande i chock*
 
Den här veckan har lilla fröken mest ägnat sig åt sina målarböcker. Vi har haft lite problem innan med att få henne att leka själv om inga kompisar är hemma. Någon blev liksom alltid tvungen att leka med henne, annars blev hon så vansinnigt uttråkad och sur... Men eftersom vi snart kommer ha en liten pärla till att lägga tid och energi på så kände vi att detta var ett mönster som måste brytas. Därför började vi säga nej när hon kom och ville att vi skulle leka med henne, och uppmuntrade henne istället till att leka något själv inne på sitt rum. Visst blev det lite sura miner några gånger, men efter inte alls lång tid började hon sysselsätta sig själv.
Och numera kan hon sitta hur länge som helst och måla, leka med sina Barbiedockor eller pyssla utan att vi måste vara med och leka. Trägen vinner, och det är då en jäkla tur att jag är så envis! ;)
 
Nu ska jag ta min sprickfärdiga, trendigt randiga jättemage, min oöppnade mobillåda och en stooooor flaska vatten och feta ner mig i soffan ett par timmar. Tur det är mulet idag så man kan sitta inne med gott samvete... ;)

Som att driva runt på en flotte i Stilla Havet

Kategori: Graviditet

Gravidstatus: BF och inte en endaste liten värk.
Dagens krämpa: Hela livet.
 
Okej. Jag ger upp! Jag fattar vinken. Det kommer inte att komma någon bebis i tid. I tid för vad egentligen? Men jag vill verkligen inte gå över tiden!
Det är väl egentligen inte hela världen att gå över tiden, det har jag blivit intalad. "Den kommer när den kommer" och "tänk inte på det bara, så ska du se att den kommer!" är kommentarer som blivit alldeles för väl användna i min omgivning den senaste tiden. De där kommentarerna gör mig galen! Som min kära mamma sa, att om jag inte hade känt ett dugg så hade jag säkert inte blivit SÅHÄR frustrerad. Bara otålig...
 
Men, den senaste veckan har jag vid flera tillfällen haft så ont under lång tid att jag varit nästan säker på att vi ska få åka in. Igår till exempel, travade jag runt på köpingen med värkar i säkert en och en halv timme tills jag inte orkade trava längre. Jag ville hem och packa för att NU! Nu måste det väl ändå vara dags?! Vi satte oss i bilen, åkte hem och... inte en jävla värk till på hela dagen och natten! Jag sitter fortfarande här utan värkar och med ett så surmulet moln över huvudet att hälften vore nog... *fnyser*
Då kanske man kan tro att det nog är dags närsomhelst, att den där pausen bara var lureri för hjärnan! Men då ska jag tala om att detta scenario har upprepats flera gånger den gångna veckan. För en vecka sedan till exempel, kunde jag inte sova ordentligt på hela natten för att jag hade så vansinnigt ont av sammandragningar och molvärk. Dagen efter; nada! Ingen bebis.
Och på valborgsmässoafton hade jag lika ont, men inte kom det någon förlossning ur det onda då heller! Det är precis som att det jobbar och jobbar men att kroppen inte vill låta det fortsätta fullt ut. Det är som att driva runt på en flotte i Stilla Havet och inte kunna ta sig någonstans. Man hoppas och hoppas på att hitta land, och när man tror att man skymtar något vid horisonten, ja då är det bara en synvilla! Nej, jag ger upp helt enkelt.
 
De senaste månaderna har jag otaliga gånger fått höra att jag är så otroligt enormt JÄTTESTOR att det ser ut som att jag antingen ska;
1. Föda femlingar.
2. Föda med detsamma (dessa kommentarer regnade över mig redan i v. 30).
 
Och när till och med barnmorskan tycker att det vore lite onödigt att gå över tiden för att bebisen är så pass stor där inne, ja då blir det såklart ännu mindre lockande att behöva gå över tiden i en vecka. 
Följande scenarion går på repeat i mitt huvud och skrämmer slag på mig;
 
Scenario 1.
Livmodern jobbar och jobbar och faktum är att all värk och smärta betyder att jag håller på och öppna upp mig. När jag väl kommer underfund med att det är riktiga värkar jag har så är det försent. Bebisen föds i bilen på väg in till bb. Om vi ens hinner ut till bilen. (Detta scenario kommer förmodligen ifrån upprepade berättelser från flera olika håll där nyligen födda bebisar fötts innan barnmorskorna ens hunnit få på sig handskarna...)
 
Scenario 2.
Jag har blivit lurad av min kropp så många gånger att jag inte kommer att ta det på allvar när förlossningen väl är igång. Detta resulterar i ovanstående drama.
 
Scenario 3.
Jag går över tiden så länge att bebisen blir gigantisk. Detta resulterar i att bebisen fastnar och inte kommer ut. Enda utväg är ett akut kejsarsnitt. Alternativt att hela jag går sönder och att bebisen blir skadad för livet.
 
 
Idag kommer Kelly hem dessutom. Jag har saknat henne så mycket i ett par dagar nu att mitt hjärta håller på att gå sönder. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om bebisen bestämmer sig för att korta ner min efterlängtade mammavecka till minimum och att vi får spendera halvan veckan på bb istället för tillsammans med Kelly. Vi har inga som helst bekymmer med barnvakt om så skulle vara men antingen så får hon;
 
1. Åka hem till sin pappa igen så fort som hon kommit hit.
2. Vara hos mina föräldrar tills vi kommer hem från bb.
 
Men om det sistnämnda alternativet blir aktuellt och om vi skulle bli tvungna att åka in lite snabbt och akut på natten, så finns en överhängande risk att bebisen hinner anlända till världen innan barnvakterna ens hunnit hit. Min familj är inte känd för att vara hurtiga och komma i tid direkt. *säger det med kärlek*
 
Nej, min avslappnande, välkomnande, passande föda-barn-vecka har nu passerat. Har inte bebis velat komma ut än så behöver han inte göra det den närmsta veckan heller! *skitsur*

Att inte vara som de andra

Kategori: Graviditet

 
 
Ska man tro merparten av alla gravida tjejer så är en graviditet det härligaste man kan gå igenom! Denna mysiga lilla skapelse som ligger där inne i magen och fladdrar runt så att det kittlar i hela magen. Den strålande huden och det tjocka, glansiga håret. Det är helt enkelt så underbart att vara gravid att man skulle kunna vara det jämt!
 
Men vänta nu, allt det andra då? Ben och fötter som svullnar så till den milda grad att ett par gummistövlar i storlek större är omöjliga att få på sig. Och vart tog anelknölarna vägen?! Åderbråcken som tenderar att dra fram som en smitta på benen som en gång varit rätt snygga. Och bristningarna ska vi inte tala om. Magen har nog aldrig sett så mönstrad ut! 
Och hur charmigt är det att behöva sova middag i tid och otid, bara för att tröttheten sköljer över en som om man vore närmare 90 år... Den envisa nästäppan orsakar sömnbrist hos våra kära blivande pappor, bara för att man numera snarkar högre än en vuxen karl med polypbesvär.
Och halsbrännan sen! Den där mysiga känslan av att hela strupen håller på att brinna upp samtidigt som ett överväldigande illamående dyker upp från ingenstans.
Och sist men inte minst, humöret! Den lugnaste av de lugna beter sig plötsligt som en rabiessmittad vrålapa och lyckas skrämma skiten ur vem som helst.
 
 
Nej, gravid i all ära, men jag tillhör inte trivselskaran. Nackdelarna övervinner fördelarna men är helt klart ett nödvändigt ont för att få uppleva det häftigaste i världen. Om man har turen att bära på en punktlig krabat förstås. Fast vad har jag att gnälla över, min tidsoptimism har uppenbarligen gått i generna, och det är ju ändå hela två dagar kvar till BF... ;)

Listig som en räv

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: 3 dagar kvar till BF.
Dagens krämpor: Vansinnig värk i ljumskarna och molvärk i magen (bebis försöker lura mig till att det snart är dags tror jag...)
 
Jag har precis avslutat en två och en halv timmes lång session på Skype med min härliga studiegrupp. Engelsk grammatik är inte att leka med alltså och jag känner mig som det eviga frågetecknet... Men det är väl bara så, alla är inte födda till grammatiklärare. ;)
 
Idag var vi bjudna hem till en gammal kompis på fika, jag och ett gäng mammor till. Enda skillnaden mellan mig och dem var att de hade sina bebisar på rätt sida av livmodern. Jag såg det som ett litet försök till att göra mitt minihjärta sugen på att komma ut till oss på andra sidan magen, men han verkar inte vara så lättlurad den där lille mannen. Snarare listig som en gammal räv... *s*
 
Nåja, istället för att föda barn handlade jag hem lite mer blommor till "vår" trädgård, planterade, pluggade och beställde en sprillans ny mobiltelefon med tillhörande abonnemang. Lite lycka i vardagen sådär. :)
 
Nu: shotta apelsinjuice och skriva lite engelska kommentarer till diverse arbeten. Heja heja!
 
 

Maizenapudding med jordgubbar

Kategori: Gottigotti

När jag var liten brukade vi åka till min farmor och fika. Hon bjöd ofta på mandelkubb, något jag då inte tyckte särskilt mycket om. Men hade vi tur, hade hon vispat ihop en Maizenatårta som hon kallade det. Åh vad jag älskade det! Den är som chokladpudding fast vit, lenare i konsistensen och med smak av vanilj istället. Ja, jag vet inte hur jag bättre ska kunna beskriva den... ;)
 
När hon gick bort försökte jag få tag i ett recept på denna underbara tårta, men hittade inget någonstans! Så började jag på Hotell- och resturangprogrammet och lyckades hitta en supergammal version av Vår kokbok i en bokhylla. DÄR, fanns ett recept på Maizenakräm/Maizenapudding, och mysteriet var löst. Jag som hela tiden letat efter Maizenatårta... :)
 
Därför tänkte jag nu dela med mig av ett recept på Maizenapudding som jag provade inför Valborgsmässoafton! :)
 
 
Ingredienser:
 
6 dl standardmjölk
1,5 dl vispgrädde
3/4 dl strösocker
3/4 dl maizena
1/2 vaniljstång
2 äggulor
Färska, skivade jordgubbar
 
Gör såhär:
  1. Häll mjölk, grädde och socker i en tjockbottnad kastrull.
  2. Snitta vaniljstången och lägg ner ena halvan i blandningen.
  3. Dela äggen och häll äggulan i en skål så länge.
  4. Vispa ner maizenan i blandningen och låt alltsammans koka upp.
  5. Sjud på svag värme under omrörning i några minuter tills blandningen tjocknat ordentligt.
  6. Fiska upp vaniljstången och skrapa ur fröna. Vispa ner vaniljfröna i blandningen igen.
  7. Dra kastrullen från värmen och vispa ner äggulorna.
  8. Fördela puddingen i portionsskålar eller en större form som jag gjorde. Vill man stjälpa upp puddingen kan man vattenskölja skålarna innan.
  9. Strö lite socker på ytan för att förhindra att den får skinn.
  10. När puddingen stelnat en aning kan du lägga på de skivade jordgubbarna.
Servera gärna med sylt eller bärsås till!
 
Receptet är taget härifrån!

Sköna maj välkommen!

Kategori: Allmänt

Gravidstatus: Vansinnigt jättegravid mot min vilja.
Dagens krämpa: De numera ständigt sovande händerna.
Dagens craving: Glass!
 
Så äntligen var den här, maj månad! Och vilken invigning den fick dessutom, strålande solsken från början till slut. Underbart! Nu äntligen vågar man säga att det är VÅR på riktigt.
 
Under gårdagen firade vi såklart med majeld och familjemys!
 
 
Idag vaknade jag upp med en suck. Inte en enda liten värk eller vattenavgång på hela natten. Såklart... Men så kom jag på det! Jag hade ju inte rakat benen på ett tag! Bebis stannar inte inne i min trygga livmoder utan anledning inte. Nej, han gör mig faktiskt en tjänst! För varje dag som går utan att han bestämmer sig för att överraska oss med sin ankomst, har jag ännu en dag fylld av möjligheten till att göra sådant jag borde göra innan förlossningen. Som att raka benen.
För det vore inte så värst vänligt att kasta upp ett par håriga spiror i ansiktet på dessa stackars barnmorskor med risk för att riva dem sönder och samman, eller hur?! Nu däremot, kan jag istället kasta upp ett par babylena ben i famnen på närvarande barnmorska utan minsta risk för rivsår. Det kan de tacka Bebis för minsann!
 
Idag har jag dessutom tagit chansen att plantera ner mina nyinköpta löjtnantshjärtan i landet, något som heller kanske inte blivit gjort förrän de stått som vissna pinnar ur sina plastkrukor i förrådet, om nu bebis valt att komma tidigare. 
 
Och hade han kommit tidigare hade vi heller inte fått möjligheten att spendera flera härliga timmar med grillning och kubbspel ute i solen med ett stort gäng härliga vänner!
Så efter denna dagen har jag ändrat inställning. Han kommer när han kommer, och fram till dess ska jag fokusera på att leva på som vanligt (vem försöker jag lura?!) och ta tillvara på varje extra dag utan värkar och förlossning som jag blir erbjuden. :)
 
Hoppas du också haft en härlig 1:a maj! :)