Bekymmerslös och Lycklig

Eller hur var det nu?

Drömmen om ett hus

Kategori: Framtidsdrömmar

Vi bor i världens underbaraste lägenhet, på alla sätt och vis! Här har vi en lekplats precis utanför dörren, uteplats, en egen liten gräsmatta att klippa, tillräckligt med utrymme, världens bästa grannar (de flesta av dem i alla fall), möjlighet att bygga, plantera och göra om som vi vill ute och till och med en egen torkvinda! Vi har i princip allt vi vill ha. Ändå finns ju drömmen om ett eget hus där.
 
Jag vill ha ett eget hus med trädgård som barnen kan leka i. Jag vill ha ännu mera möjligheter att bygga till och göra om. Fast med en sån dröm kommer också vissa svårigheter. 
Vi diskuterade hus igår, jag och Kim. Jag tittar hus lite då och då, när drömmen gör sig påmind, och då tittar jag på hus i Mönsterås. Jag trivs i Mönsterås och skulle inte ha några som helst problem med att bo kvar här hela mitt liv (konstigt nog, för tio år sedan så var jag säker på att jag skulle flytta härifrån för gott!). Jag har min familj och mina vänner här. Här finns skog, hav och affärer. Och allra viktigast, här växer våra barn upp. Givetvis kan man flytta med barn. de skaffar nya vänner och anpassar sig ofta lättare än vuxna, men jag tycker ändå att man kan försöka undvika att riva upp deras tillvaro för mycket om man kan. Det kan trots allt bli rätt traumatiskt med alla omställningar och det är synd.
 
Kim är uppvuxen i Kalmar och bodde där tills han flyttade till mig. Han vill såklart tillbaka till Kalmar någon gång i framtiden, han har ju sin familj där. Vi pratade om att han känner sig låst här, just för att vi inte "kan" flytta. Han skulle helst vilja komma närmare Kalmar. Rockneby skulle vara en bra plats, tycker han. Det tycker inte jag. Tanken på att behöva lämna min familj och mina vänner för att skaffa ett nytt liv några mil bort känns... rätt svindlande?
Självklart kan man fortfarande träffa sina vänner och familjen finns ändå på behörigt avstånd (min bror flyttade till Jönköping, det är lite svårare med spontanbesök för honom!). Men de flesta vännerna kommer man snart glida ifrån, några mils extra avstånd gör faktiskt skillnad. Kim hade massor av vänner i Kalmar när han flyttade hit. Nu har han bara några få kvar. Inte många vill åka till Mönsterås för att ses, och det kan jag väl förstå på sätt och vis. Men det ska ju vara ömsesidigt offrande om man ska hålla vänskapen vid liv...
 
Den absolut största och viktigaste faktorn till att jag vill bo kvar i Mönsterås är för Kellys skull. Hon har sin pappa här, och en flytt till exempelvis Rockneby skulle trassla till relationen med honom. Han har inte körkort vilket skulle innebära jättemycket körande för oss fram och tillbaka. Dessutom är Kelly skriven hos oss och det skulle medföra att hon dessutom skulle få byta skola, vilket i sin tur skulle betyda att vi skulle "ta ifrån" hennes pappa möjligheten att ha henne på halvtid. Det skulle jag aldrig kunna göra! 
Allt det här gör att Kim känner sig låst till att stanna kvar längre än han vill. Jag förstår att han vill komma närmare sin familj, och om saker och ting vore annorlunda kanske vi hade flyttat.
 
Drömmen om ett hus får nog därför förbli en dröm i rätt många år framöver. Vilken tur då att vi bor så bra vi bara kan, än så länge! :)

Hormonkaos deluxe

Kategori: Allmänt

Nu har det gått en tid mellan inläggen, men livet kom i vägen. Jag har kvar min plats på vikttåget och springer omkring med min Cookies and cream-shake i tid och otid. Jag har inte gått in stenhårt för det utan tagit en bulle till kaffet ibland, en frukt då och då mellan målen och ätit helt vanlig mat vid middagarna. Det vill säga grillat, köttgrytor med grädde, bearnaisesås och annat sånt där ljuvligt men ack så onyttigt. Man lever ju bara en gång liksom... ;)
 
Idag ställde jag mig på vågen och kunde glatt konstatera att jag, trots min halvhjärtade insats, har tappat två kilo på en vecka! Det är en bra start och snart går jag över till Viktväktarna. Åh vad jag längtar efter att få äta lite mer! :)
 
Under veckan som gått fick jag dessutom tillbaka min mens, efter nästan ett års underbart uppehåll. Kunde de inte kommit på nåt bättre ägglossningstjofräs för oss tjejer liksom?! Hur som helst så kom ju även den härliga pms:en tillbaka. Spontana vansinnesutbrott, tårfontäner och ständig irritation. Vem kan inte sakna det? *s*
Jag började knapra mina p-piller. Några dagar gick och jag började känna mig hemskt konstig. Kunde bryta ihop totalt utan förvarning, blev totaltokig på Kim utan anledning, grät jättemycket och hade en konstig ångestklump i bröstet...
Vänta här nu, det här har jag upplevt förut! När jag började äta p-piller blev jag helkonstig, precis sån här. Fick byta pillersort och blev lite bättre. Tills jag blev konstig igen. Så jag frågade efter piller med så lite hormonhalt i som möjligt; min kropp pallade inte med de nya hormonerna som kom med p-pillrena, så jag fick tag i minipiller med pytteliten dos hormon i. Det funkade bra! Tills nu... Tydligen har den senaste graviditeten ställt till det i kroppen så att jag inte längre tål mina piller längre.
Å andra sidan började jag fundera på om jag verkligen mått så bra under alla dessa år med mina mini-piller. Jag mådde fantastiskt bra psykiskt under tiden som gått efter att Kian föddes, då jag inte ätit några som helst piller. Så bra har jag faktiskt inte mått på flera år, vad jag kan minnas! Så nej, nu får det vara slut på pillerätandet, jag tänker fråga efter andra alternativ på efterkonstrollen i augusti. Kopparspiralen känns i nuläget som det enda alternativet. Fan att vi tjejer ska behöva utsätta våra kroppar för en massa skit! Kan de inte komma på nåt liknande för killar?!
 
Den senaste veckan har dock livsgnistan gått på sparlåga. Det känns som att jag tappat fotfästet i livet lite. Den där glädjen och spontaniteten jag vanligtvis brukar ha, har liksom gömt sig. Jag har fått tillbaka mina eksem och hela tillvaron känns upp och ner.
Jag har förvånats över att jag inte deppade ihop mer efter att Kian föddes, jag brukar vara en extrem känslomänniska annars, som aldrig missar ett tillfälle att deppa ihop. Den stora höstdeppen, vårdeppen, pms-deppen, you name it! Men efter Kian; nada!
Ja, det ska väl ha varit tredagarsgråten då, när jag tjöt typ två gånger under en dag. Men sen dess har jag varit stabil. Det är väl en fördröjd liten förlossningsdepp jag åkt på kan jag tro, om min förlorade livsgnista inte helt enkelt beror på mitt minskade matintag. I så fall lär jag hitta min utstrålning igen när jag börjar äta lite mer. ;)
 
Idag skiner solen, så jag tänker lägga mig i värmen en stund. Ikväll är jag bjuden hem till min fina vän Vickan på middag och rödtjut på hennes nybyggda altan. Välbehövligt! 
Men visst är det märkligt hur dåligt samvete man ska behöva ha som mamma när man lämnar sina barn och åker på egna äventyr?! Jag tror knappast att en pappa har dåligt samvete när han drar ut på krogen med polarna en kväll...
 
Nu kommer lite bilder från den senaste veckan! :)
Min kära sambo kom hem från jobbet med dessa små sötnosar. Cupcakes-örhängen till baktokiga mig! 
 
Eftersom vi bor på ett gammalt träsk (typ) så kan man hitta alla möjliga äckliga kryp i och runt vår lägenhet. Äckelspindlar i storlek XL till exempel... 
 
Min brorsas och hans flickväns underbara Maine Coon-flicka Siri kom på besök till Mönsterås. :)
 
Jag har dessutom hunnit med en heldag på stranden i Köpingsvik utan barn. Underbart!
 
Sommar!

Nu får det vara nog!

Kategori: Viktresan

Jag har lugnt och oberört varit medveten om mina extra gravidkilon som etsat sig fast runt min kropp. Trots detta har jag inte tänkt göra så mycket åt det nu i sommar eftersom;
1. Det är bara 7 veckor sedan jag låg i förlossningssängen...
2. En bra sommar kännetecknas av bland annat grillat i överflöd, glass i stora lass och diverse gofikastunder! Och det är alldeles för värdefullt för att gömmas bakom strikta dieter, har jag tyckt.
 
Men...
 
När man spenderar dagarna med att försöka klämma sig in i kläderna i hopp om att inte se alltför knölig och svullen ut och när till och med fikastunderna känns motiga, då är det liksom dags att göra något åt saken.
 
Idag vägde jag och mätte mig och kickade igång tåget mot en sundare kropp!
Tio kilo vill jag gå ner till att börja med (för att nå min idealvikt behöver jag gå ner 13 kilo), och jag behöver minska ca 10 cm runt midjan, höfterna och rumpan för att vara tillbaka i samma form som innan jag blev gravid. Det är med andra ord rätt mycket jag har lagt på mig det senaste året... Jag gick ju upp 28 kilo under graviditeten så det är egentligen inte konstigt att det sitter kvar lite.
 
Hur som helst, nu i ett par veckor tänkte jag dricka shakes från Herbalife kombinerat med ett mål mat om dagen i förhoppning om att komma över överviktsbarriären och börja tappa vikt. Därefter tänker jag fortsätta med Viktväktarna. Såna där dieter som LCHF, Cambridge och GI skulle inte vara hållbara för mig eftersom jag vill kunna äta allt. Med Viktväktarna får man äta all mat i varierad form och behöver alltså inte undvika potatis, pasta och annat sånt där smarrigt. Man äter bara mindre och i kontrollerade former. Perfekt för mig! Dessutom kom jag i form efter graviditeten med Kelly tack vare Viktväktarna så jag har bra erfarenheter. :)
 
Önska mig lycka till! 
 
Istället för riktiga bakverk får jag numera nöja mig med mina supersöta cupcakes-örhängen som Kim kom hem med från jobbet igår! :)

Det där med äktenskap

Kategori: Allmänt

Idag firar min mamma och pappa 32 år som gifta. Stort! Och numera en ganska så ovanlig bedrift. Numera kör vi på slit och släng, och kasserar alltså våra förhållanden/äktenskap efter ett tillräckligt antal år tillsammans. Antalet år varierar förstås från par till par... Jag kanske bör tillägga att jag är en riktig äktenskapsskeptiker. En del lever hela liv tillsammans men dessa par verkar vara färre och färre.
 
Jag kan visst tänka mig att gifta mig en vacker dag, men mest för att få klä upp mig i brudklänning och ha fest. Det där med äktenskapslöften är i mina ögon rent struntprat. "Leva lyckliga i alla våra dagar...?" Nja, snarare tills man tröttnar... *s*
Nu säger inte jag att jag aldrig kommer ändra mig, jag kanske verkligen vill gifta mig om ett par år. Fast jag känner absolut inte att det är nödvändigt, det är ju bara en massa krångel om man tillhör en av alla 97% (en av mig uppskattad procentenhet över separationer) som väljer att gå skilda vägar när man levt ett tag tillsammans, alternativt när småbarnslivet suger musten ur förhållandet. 
 
Jag har alltid varit lika skeptiskt inställd till äktenskap, men detta årets otroliga mängder skilsmässor och separationer i min bekantskapskrets har liksom inte hjälpt mig att bli mer positivt inställd. Jag är ungefär lika positiv till äktenskap som till killar; alla killar kommer förr eller senare prova lyckan utanför förhållandet, oavsett hur helylle man tror de är... Visst låter jag som en oerhört härlig tjej?! Stackars Kim har ibland slitit sitt hår över mina nästintill religiösa övertygelser, fast för det mesta lyckas jag dölja dem. ;)
 
Hur som helst; ett stort grattis till mina fina päron på bröllopsdagen! :)
 

Sommarlov med allt vad det innebär!

Kategori: Busiga barn

Javisst, Kelly har sommarlov, liksom alla de andra barnen i området. Detta innebär självklart lek nonstop och massor av bus och ett och annat bråk. Toppa sommarlovet med dåligt väder, konstiga påhitt och lite härlig 6-årstrots så är sommaren fullbordad. Oh yeah!
Häromdagen spatserade Kelly exempelvis in i hallen med en hel skål vatten blandat med blommor och blad av diverse sorter, för att sedan råka spilla ut hälften. Hela hallen förvandlades på ett ögonblick till en mindre damm med en grönskande yta.
Senare under dagen rusade hon in i hallen med en klänning som för tillfället agerade påse åt några deciliter sand; som med flit tippades ut precis utanför badrumsdörren där jag sekunder senare traskade ut med nyduschade fötter... Tacka vet jag sandstrand, men gärna inte i hallen... *s*
 
En annan dag lekte de zombieprinsessor. Ja, de njuter uppenbarligen av sitt sommarlov de där barnen. Precis som det ska vara! :) Jag kunde dock önska mig lite mer sol och värme... Vi får nog skaffa stuga på Öland, för där verkar solen trivas!
Zombieprinsessorna Spökia och Häxia.
 
Workshop med marsipan medan morsan dekorerar tårta.
 
Fullt ös i grannarnas pool medan sommaren fortfarande bjöd på sol.
 

Vad jag gör på fritiden

Kategori: Mina tårtor

Jag har en tidskrävande, dyr men vansinnigt rolig hobby. Jag bakar tårtor! Jag är inte så värst förtjust i såna där trista gräddtårtor med sylt och vaniljkräm, så jag började se mig om efter andra alternativ. En tårta kan ju bli så mycket mer än något ihopglafsat och traditionellt liksom! Så jag började go wild bland bakgrejerna på diverse webbutiker och satte igång att experimentera för sisådär ett och ett halvt år sedan. Kunde jag så skulle jag inte göra annat än att baka och dekorera men hey, jag har ju familj och vänner att rå om ibland också! ;)
 
Hur som helst, detta är några av mina senaste skapelser;
 
 
En brandbil till Wilmer! 
 
En riktig tjejtårta till grannflickan Aulmon!
En Nalle Puh-tårta till Elias!
 

Bästa just nu

Kategori: Musik

 
Nu finns det vansinnigt många bra låtar på radio, men en av de bästa är sannerligen denna! :)

Att vara mammaLEDIG

Kategori: Motherhood

Javisst, det där ordet LEDIG i samband med att vara hemma med liten bebis, måste varit en man som kommit på. 
 
Vi har världens snällaste bebis! Han skriker i stort sett bara när han är hungrig. Han har hittills sluppit magont och sover numera långa intervaller om nätterna. Han kräver att få mat ungefär en gång före klockan sex, och därefter anser ju jag att det inte är natt längre. Vanligtvis äter han någon gång därefter också för att sedan sova ännu en stund. Det innebär ju alltså att vi faktiskt kan lyckas få sovmorgon ända till nio-tiden om vi har tur. Och det innebär ju, enligt mig, att vi är jäkligt lyckligt lottade!
 
Detta instämmer givetvis inte min kära sambo i, eftersom hans så välbehövliga skönhetssömn blir lidande när han tvingas resa sig ur sängen för att stoppa i nappen sisådär en till två gånger per dygn. Att jag då förmodligen varit uppe det fyrdubbla antalet gånger åtminstone under natten försvaras givetvis med att jag minsann inte jobbar om dagarna! Nej, jag är ju mammaledig. Så varför ska jag gnälla över lite förlorad skönhetssömn? Vem behöver sova när man är mammaledig liksom? Det kan man ju göra hela dagarna, medan bebisen sover. För då finns det inga andra sysslor att ta tag i. Tvätten tvättar sig självt, disken hoppas på egen hand in i diskmaskinen, kylen fylls på automatiskt när matvarorna sinar. Och Kelly är helt och hållet självgående utan minsta krav på tillsyn. Jajjemen, vi har tur vi mammalediga mammor, som kan sova hela dagarna. Så vi ska inte gnälla när djupsömnen blir avbruten då och då. ;)
 
Tro mig, jag gnäller verkligen inte. Kelly var helt klart en jobbigare bebis och jag spenderade de flesta nätterna framför Magnum på teven med en gnällig, skrikande och vaken unge i famnen. Jag lever just nu i himmelriket och önskar verkligen att Kim kunde känna detsamma! Men, har man inga tidigare erfarenheter av mer krävande bebisar så är det ju faktiskt omöjligt att veta bättre.
 
Min forna nattkompis.
 
I morse var vi för övrigt inne i Kalmar och fotograferade hela familjen till tidningen. Jag lägger ansvaret att informera om när bilden dyker upp, i min omgivnings händer eftersom vi inte prenumererar på någon tidning själva. ;) Vore ju himla trist att missa ju! 
 
Dags att återgå till mammaledigheten. Kim jobbar kväll den här veckan och jag är lämnad åt att sköta kvällsrutinerna på egen hand. Just nu sover båda underbaringarna, något som är föga vanligt här hemma vid den här tiden på kvällen. Jag gissar på en relativt vaken natt framöver...
 
Två yrvakna gullhönor framför Scooby Doo härom morgonen